Vad krävs för att avsluta kärnkraftsjublandet?

Två fullstora kärnkraftverk och många sk SMR (”Små” modulära reaktorer) ska byggas i Sverige. Och det ska gå fort. Nåja, drygt 10 år. Fort låter 10 år ändå, för att erfarenheterna visar att det tar 15-20 år att bygga kärnkraftverk. Och SMR är fortfarande bara på experimentstadiet.

Den stora utbyggnaden av elkrävande industrier kommer att hinna en bra bit före. Konsekvensen kan bli att elgenerering med förnybar el, som dessutom är 2-3 ggr billigare än ny kärnkraft, byggs före.

Ekonomi i dessa sammanhang är den starkaste drivkraften. Det är därför smått ofattbart att den högerkonservativa regeringen startar en planekonomi där staten, dvs vi alla skatteleverantörer, ska betala, för någonting som strider mot högerkonservativas avgud, marknadsekonomin.

Frågan är om företagssverige är beredd att vara med och skatte-medfinansiera en sådan utveckling? Företag kan näppeligen tycka att detta är i Sveriges intresse. 

Vad vi vet är i alla fall att de stora elnätsägarna i landet inte vill investera i kärnkraft, eller ens bygga ut sina redan nu trånga elnät i erforderlig grad, utan en bred politisk och mångårig överenskommelse om framtida energipolitik. De kan inte planera sin verksamhet om det kommer en ny energipolitik efter varje regeringsskifte.

Byggnation av kärnkraft de senaste decennierna, har skett i länder där det finns en bred acceptans för den. Man kan ana att det i Sverige kommer att protesteras och förhalas, och det kan ta år att ens få nödvändiga tillstånd.

Det kan fördröja ytterligare och leda till en fullkomligt för sen utbyggnad, som dessutom resulterar i det som hände på 80-talet: ett gigantiskt elslöseri på grund av ett stort överskott av el från nybyggda kärnkraftverk.

Var det det Ebba Busch tänkte när hon i riksdagen sa ”Vi måste tänka på att energieffektivisering kräver mycket mer el”. Energiministern hade kunnat läsa i flera krönikor i Magasinet Paragraf om adekvat nomenklatur. Busch har varken läst eller lärt sig något om vad energi är.

I ett pressmeddelande uppgav Nuscale i november 2023 att företagets planer på att bygga sin första SMR anläggning i Utah avslutas. Beslutet är enligt Reuters ett bakslag för USA:s ambition att motverka klimatförändringarna genom kärnkraft, och Nuscales aktier tappade 20 procent i värde efter beskedet.

Sedan 2014 har USA:s energidepartement satsat 600 miljoner dollar (motsvarande cirka 6 miljarder kronor) för att stödja Nuscale och andra aktörers försök att kommersialisera SMR.

Det är orealistiskt att planera för SMR som en viktig del av Sveriges elenergisystem, innan det ens finns en standard för konstruktion och tillverkning.

Tanken var att man skulle slippa fullstora, dyra platsbyggda kärnkraftverk och i stället kunna köpa in det antal färdiga reaktormoduler som behövs och få dem fraktade till användaren, till exempel en stor elslukande industri eller en kommun.

Men det är tveksamt om de länder som utvecklar SMR (framför allt USA, Storbritannien, Kanada och Ryssland) någonsin kommer att kunna enas om en SMR-standard, och då faller hela idén om billigare moduler.

Roine Ekarv, pensionerad reaktorinspektör på IAEA (internationella atomenergiorganet) är minst sagt skeptisk till SMR av hybridtypen, den s.k. 4:e generationen.

Dessa medför flertalet problem som är olösta. Bland annat att 4:e generationen kräver plutonium, uppbearbetning och förvar av högradioaktiva ämnen. I Tidningen Västsverige 23-09-21 kan man läsa mer om Roine Ekarvs synpunkter.

Det Ebba Busch och regeringen inte tänker tala om är att dagens koncentration av makten över elmarknaden, som är i händerna på Nordpool-börsen, ägd av amerikanska Nasdaq, är hotad genom utbyggnad av, i jämförelse, småskalig vind- och solel.

Marknadsanhängarna inom politiken som så gärna pratar om teknikneutralitet överger den med såväl löfte om kreditgarantier som medfinansiering för ny kärnkraft.

Ett av de större problemen med vår inhemska kärnkraft är förstås avsaknaden av ett slutförvar. Strålsäkerhetsmyndigheten räknar med att i bästa fall kunna påbörja byggandet av slutförvaret i Forsmark mot slutet av detta årtionde.

Det skall sedan byggas successivt under en period av 70 år, men är bara dimensionerat för de ursprungliga reaktorerna. Bygger vi ny kärnkraft behöver vi alltså ytterligare slutförvar. Men det har inte regeringen planerat för.

Mellanlagringen i Oskarshamn, i väntan på slutförvaret, kommer att vara full senast i mars i år.

SKB (Svensk kärnbränslehantering AB) har därför ansökt om att få utöka kapaciteten från 8000 till 11000 ton. Regeringen beviljade det i augusti 2023, men ärendet ligger hos Mark- och miljödomstolen, som skall sätta villkoren för utökningen. Huvudförhandlingar äger rum 24-25 maj. Slutbeskedet kommer sannolikt att dröja ytterligare ett par månader, med tanke på Mark- och miljödomstolarnas handläggningstider.

Det här säger något om den besvärande administrativa tröghet som belastar utbyggnad av kärnkraft, och som inte har någon motsvarighet när det gäller förnybara energislag.

Vi ser bara en aningslös entusiasm för mer kärnkraft. Ska vi hoppas på att även företagen i Sverige är medvetna om att regeringen säger en sak ena dagen och en annan sak någon annan dag? Att företagen går sin egen väg och gör kloka investeringar i förnybar elgenerering?

Påståendet att elsystemen behöver svängmassa för stabil frekvens är förlegat. Frekvensstabilitet kan uppnås på flera andra sätt. Vätgasproduktion och lagring, batterilager, elektronisk stabilisering m m.

Alla privata solcellsanläggningar med batterilagring, som byggs i snabb takt, visar att man kan ha ödrift på sin anläggning där systemet håller mycket stabil 50 Hz utan svängmassa.

Svenska kraftnät vill också att solcellsbatterier ansluts till elnätet för att frekvensstabilisera. Företag som upphandlar detta åt svenska kraftnät utlovar höga ersättningar.

Slutsatserna kan inte bli andra än att det regeringen planerar är redan förlegat, varken ökande elbehov eller klimatet är betjänta av ny kärnkraft. Tekniskt sett finns inget behov av mer svängmassa.

Fortsätter regeringen i sin dumdristighet kommer det att kosta skattebetalarna enorma summor, pengar som skulle kunna ge mycket mer förnybar och betydligt billigare el.

Av Marcel Berkelder och Berit Qvarnström
Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribenternas.