Om Stig Dagerman

Den stolta plan som Stig Dagerman hade lagt upp inför resan var att han skulle följa i August Strindbergs fotspår och skriva en modern uppföljare till ”Bland franska bönder”. Snart inser Dagerman dock att journalistens snabba tempo passar honom illa.

”Det är möjligt att jag har stilistisk talang”, skriver han till chefredaktören Ivar Harrie, ”och någon psykologisk färdighet, men vill man göra journalistik av ett land och ett folk behövs det något mer: konsten att våga tala med folk, konsten att våga stanna på en gata eller i en by och våga fråga människor om deras liv, med ett ord konsten att våga knyta kontakt. Men hur skulle jag kunna lära mig den konsten, jag som blir stel av blygsel redan när jag skall fråga en främling efter en gata, jag som tar två steg tillbaka när någon tar ett steg fram mot mig?”

Efter att ha erkänt sitt nederlag – det första i en lång rad – inträffar plötsligt en förändring.

Familjen Dagerman har nu slagit sig ner i den lilla fiskarbyn Kerné i Bretagne. Skrivmaskinen börjar smattra, hårt och dundrande snabbt. Uppslukad och fullkomligt absorberad sitter Stig Dagerman och skriver som vore han besatt. Men det är inte ”Fransk vår” som lämnar skrivmaskinsvalsen utan romanen ”Bränt barn”.

Upptakten till ”Bränt barn” är som så mycket i det Stig Dagerman skriver intimt förknippat med döden. ”Det är en maka som skall begravas klockan två och klockan halv tolv står maken i köket framför den spräckta spegeln över vasken.” Så lyder romanens första mening. Stämningen är därmed redan fångad; situationen fixerad. Vi vet vart vi kommit, och anar – som ett varsel – vad som väntar.

Trots att Stig Dagerman detta år ännu inte ens fyllt tjugofem år är det döden och ångesten, de skoningslösa skuldkänslorna och ett ständigt självförbrännande skärskådande av de innersta bevekelsegrunderna och drivkrafterna som utgör själva nerven i det han skriver.

Stig Dagerman jagar svekets och trohetens hemligheter. Han utforskar – på samma sätt som i alla sina bästa böcker: till hälften medvetet och till den andra hälften fullkomligt omedvetet – kärlekens gränser gentemot hatet och hur skrämmande nära dessa känslor ständigt ligger och lurpassar vid varandras sida; de är enligt Stig Dagerman intill förväxling lika och därtill kanske omöjliga att ens inom sig själv skilja åt och klart se skillnad på.

Samtidigt försöker han närmast desperat att fånga den ”renhet” han alltid sökte i såväl kärleken som livet. Den renhet och oskuldsfullhet som antagligen går förlorad redan i hans barndom, när modern flyr hemmet och därmed överger sitt barn.

Hur Stig Dagerman än vänder och vrider på de plågor som år ut och år in hemsökte honom så når sökandet alltid in i ett – vad jag vill kalla – blasfemiskt mörker, ett mörker utan minsta skymt av hopp eller ens en antydd början till förändring.

Pessimismen hos Stig Dagerman är inte en tillägnad attityd som hos flera av de andra bland de så kallade fyrtiotalisterna. Den spirar ur djupet av hans kamp och hans sökande efter en hållbar livssyn att leva efter i en mer privat och existentiell mening. Politiskt var Dagerman glasklar i såväl sin övertygelse som argumentation.

Det var livet han inte kunde hantera, förstå eller genomskåda i den omfattning att han förmådde finna en hållbar linje att leva efter. ”Min köld är störst i Norden”, skriver han med spelad skämtsamhet i ett brev. Men det var, dessvärre, den bittra sanningen. Stig Dagerman kyls sakta ner inifrån. Han stelnar, förlamas, blir snart apatisk.

”Det finns bara en människa i hela världen som Du kan lita på, och den människan är Du själv”, skriver Stig Dagerman. ”Det är en fruktansvärd tanke, men när man tänkt den ett tag märker man, att det också är en lugnande tanke. Så länge man kan lita på sig själv är i själva verket ingenting förlorat. Förlorat blir först allting, när man märker att inte ens på sig själv kan man lita.”

Citatet är skrämmande. Det är som om Stig Dagerman redan nu, sju år före sin död, verkligen visste att just detta dilemma skulle komma att bli hans öde och undergång.

Det är i förlusten av tron på och i den alltmer bristande tilliten till sig själv som Stig Dagerman sedermera finner sig tvingad att undan för undan öppna och upprepade gånger pröva självmordets väg ut ur det som han själv ofta kallade ”livets fängelse”.

Något tillspetsat går det att säga att det är i ”Bränt barn” som Dagerman på allvar och framför allt inför sin publik inleder det aktiva och alltmer intensiva umgänget med den egna väntande döden.

Annars hade han ett extremt behov av att gömma sig, att skydda sin själs dolda personlighet och de tärande existentiella problemen bakom ett hårt och helst ogenomträngligt skal.

I ”De dömdas ö”, som han skrev två år tidigare på Kymmendö sommaren 1946 i Strindbergs diktarstuga, blottlägger Stig Dagerman denna rädsla, ja skräck inför att någon ska kunna se in bakom det bepansrade skalet.

Han gör det alls inte medvetet, utan – som Olof Lagercrantz övertygande visat – i ett omedvetet skrivarrus under vilket han nästintill omedvetet och utan egen kontroll förmår att nå in till de djupast liggande skikten av sitt undermedvetna.

”Vad är hela litteratur enmot ett enda begåvat självmord? Vad betyder livets anständighet mot dödens anständighet?” skriver Dagerman.

Blott i döden såg han en väg till befrielse – det enda sättet att bli kvitt – den känsla av skuld han genom nästan hela sitt liv tyckte att han bar på. Och skrivkrampen blir bara värre. Med ”Bränt barn” har Stig Dagerman skrivit sin näst sista bok.

Han är enbart tjugofem år och har redan sin framtid bakom sig. Året därpå skriver han den ganska uppsluppna ”Bröllopsbesvär”. Sedan är det slut. Plågorna, krampen och ångesten tar överhanden.

Han dras till döden som en nattlig mal till den brinnande ljuslågan. Den lockar och förför honom. Där ser han sin räddning, sin väg bort från skrivkramp, apati och den skrämmande tomhet han ständigt finner i sitt inre. Stig Dagerman tycks ha förlorat kontakten med sina känslor.

Han ler mot människorna han träffar, men han ler enbart för att han vet att man ska le. Han är vänlig enbart för att det är vad man förväntar sig att han ska vara.

Det sociala livet har förvandlats till teater. Han spelar rollen som människa. Det plågar honom. Det gör ont i honom. Falskheten han ständigt ser hos sig själv väcker ett enormt äckel. Ett äckel inför sig själv.

I ett brev som Stig Dagerman skriver några månader före sin död till Anita Björk, som då befann sig i Tyskland för filminspelning, ber han om förlåtelse.

”Käraste Anita, förlåt mig alla dumma ord, jag menar dem inte. Det är bara det att när jag varit ensam här en stund kommer bitterheten och jag tänker på att jag inte gjorde allt detta för att bli ensam utan för att vinna gemenskap. I går ville jag dö och jag gjorde det i tron att ingen skulle sakna mig utan på sin höjd några medelmåttiga romaner; när jag kom hem stängde jag spjället efter alla självmördarkonstens regler och somnade med bedövat hjärta men vaknade i alla fall i morse, matt i huvut och bränd i lungorna men i alla fall vid något slags liv. Nu händer det aldrig mer.”

Sent på kvällen den 5 november 1954 går han ner till garaget. Han ska ta bilen in till Park Hotell där han bodde då de reparerade hans tornrum i villan.

Stig Dagerman kom bara till garaget. Där upptäcks han några timmar senare med alla dörrar och ventiler stängda och motorn igång.

Alla tecken tyder på att han i sista stund ångrade sig och försökte ta sig ut.
Men det var för sent.

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.