När politiker vill sätta in militär mot befolkningen vet man att de har tappat alla spärrar

Nu vill man utreda möjligheten att sätta in militären mot den egna befolkningen, eller som Kristersson uttrycker det:

“Jag har imorgon kallat till mig rikspolischefen och överbefälhavaren för att se hur Försvarsmakten kan hjälpa polisen i arbetet mot de kriminella gängen.”

För den historielöse betyder Ådalen ingenting. För den yttersta högern betyder Ådalen ingenting. För ett socialdemokratiskt parti som har tappat kompassen och försöker vinna SD-väljare genom att tuffa till sig betyder Ådalen ingenting. Vi andra förstår vad som kommer kunna hända.

I ett land där beslutsfattare allvarligt överväger militära insatser mot befolkningen spelar det ingen roll om det handlar om att “bistå polisen med transporter” eller “hjälpa till med viss övervakning”. I ett demokratiskt rättssamhälle ska polis och militär hållas långt ifrån varandra.

Det hade till och med varit rimligare att göra tvärt om, att utbilda och anställa poliser för den numer väl tilltagna försvarsbudgeten. Dessa hade kunnat fungera som poliser i fredstid och militär i krig. Det finns ändå ingen större anledning att ha en massa militärer som går och dräller när de inte behövs.

I Sverige har vi stora problem med gängkriminalitet. Eftersom gängkriminalitet per definition är en gruppaktivitet hittar man orsakerna bakom brottsligheten snarare i samhället än genom att studera människors hjärnor eller hudfärg. I ett dåligt fungerande samhälle är risken för gängkriminalitet större.

De så kallade socioekonomiska förklaringsmodellerna som populisthögern fnyser åt har extremt stor betydelse för den typ av brottslighet som handlar om att människor med bristande ekonomi och utbildning försöker hitta snabba sätt att tjäna pengar.

Vi har nu i decennier matats med propaganda om att kriminaliteten skulle upphöra med hårdare invandringspolitik, hårdare straff, hårdare krav och ökad övervakning. Politikerna har lyssnat på propagandan och tävlat i att vara hårda mot de hårda.

Har det hjälpt? Inte alls. Och anledningen till att det inte har hjälpt är för att man inte kommer åt grundproblemet.

Den som öser vatten ur en båt med trasig botten kan hålla båten flytande lite längre. Den som vill lösa problemet på riktigt lagar båten.

Men framförallt, och det här är det viktigaste, någon gång måste beslutsfattarna inse att vägen bort från gängkriminalitet är utbildning och jobb, att arbeta mot de normer som gör att människor köper narkotika, att arbeta mot segregation genom att bygga samhällen där människor av olika bakgrunder möts, att satsa miljarder på kulturskolor, fritidsgårdar, att arbeta hårt mot destruktiva mansroller.

I ett samhälle där resurser fördelas rättvist mellan människor försvinner den viktigaste drivkraften bakom gängkriminalitet. I ett samhälle där skattemedel räcker till bra utbildning och nödvändiga arbetsmarknadsåtgärder kommer fler människor att hamna inom den vanliga arbetsmarknaden.

Det är så enkelt att till och med barn kan förstå logiken. Men alldeles, alldeles för svårt för politiker som tävlar om vem som kan säga tuffast saker på presskonferenser.

Vi behöver givetvis åtgärder för att hantera det akuta läget, men det är polisens uppgift. Ge dem resurser och förutsättningar att arbeta. De är inte betjänta av en massa populistiska utspel som mest handlar om att locka väljare genom att framstå som handlingskraftiga.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.