Den slutgiltiga lösningen på hela problemet med koranbränningar

Yttrandefriheten har så att säga sina begränsningar, även om inlägget så småningom godkändes av Facebooks mänskliga granskare.

Jag tog bort det ändå eftersom det är tråkigt när människor blir sårade. Man måste ju inte dra alla skämt eller framföra alla argument man kan komma på bara för att det stämmer med ens egen nivå för det acceptabla.

En del tar illa upp även om det uppenbart är skämt, särskilt när det handlar om ämnen som sexualitet, övergrepp, religion, barn, utseenden eller funktionsnedsättningar. Jag kan förstå det. Vi har alla våra olika gränser och vissa ämnen är känsligare än andra.

Humor, satir och samhällskritik handlar ofta om att balansera på gränsen för vad man får säga. Då skrattar en del människor gott åt raljerandet medan andra blir sårade. Då nickar en del instämmande mot den vassa kritiken medan andra blir ledsna eller rent av arga.

Jag vill inte leva i en humorbefriad värld, men jag vill inte heller leva i en empatibefriad värld. Hur klarar man den balansen?

För mig är avsikten det viktiga, eller det som inom etiken kallas för sinnelagsetik. En handling är god om avsikten är att göra gott men ond om avsikten är att göra ont.

Men det stannar inte där. Om vi människor vill göra gott mot varandra så behöver vi träna upp våra goda egenskaper och bli människor med empati, omtänksamhet och generositet. Det här kallas inom etiken för dygdetik.

Kan en människa bränna Koranen utanför en moské och ha goda avsikter?

Ja. Även om det känns konstigt. Personen kan vara fullständigt övertygad om att islam är en vedervärdig religion som till varje pris behöver stoppas och vill att hela världen ska veta om detta.

Genom brännandet kan dessutom reaktioner provoceras fram som kan bekräfta narrativet om islam som en religion som motsätter sig yttrandefrihet och kritiskt tänkande.

Men någonstans känns det som att personen som bränner Koranen fattar att människor kommer att såras. Det innebär att han eller hon tar sig friheten att prioritera sin egen kamp mot någon annans religion framför deras känslor.

Kan då en människa som bränner Koranen utanför en moské sägas agera med empati, omtänksamhet, kärlek och respekt?

Nej. Handlingen är helt igenom elak. Personen som utför handlingen vet att andra människor kommer att bli ledsna, arga och kränkta. Inför dygdetiken är handlingen bara dålig.

Vi människor kan välja att vara snälla mot varandra och vi kan välja att vara riktiga rövhål. Det finns sätt att kritisera som inte innebär att man på djupet sårar andra människor.

Så måste yttrandefriheten vara hundraprocentig? Innebär varje begränsning av en människas rätt att säga och göra precis vad som helst att vi plötsligt befinner oss på ett sluttande plan?

Nej. I så fall har vi aldrig varit någon annanstans än på ett sluttande plan. Det finns inget land i världen som tillämpar fullständig yttrandefrihet. Sådan kan bara råda i ett samhälle med total anarki.

Att förespråka begränsningar i yttrandefriheten är inte samma sak som att ifrågasätta yttrandefriheten. Många som tycker att det måste vara lagligt att bränna Koranen utanför moskén tycker till exempel inte att det måste vara lagligt att stå med armbindlar med hakkors, heila på ett torg och skrika “ut med alla judar!”

Det är sällan man hör kommentarer som “jag ogillar ditt sätt att heila men slåss för din rätt att få göra det”. Det är också sällan människor upprörs över att det redan nu, enligt vår lagstiftning, är olagligt att förtala andra människor.

Det dras liksom alltid en gräns för yttrandefriheten. Det är inte alla som tycker att det ska vara okej att i politiskt syfte elda religiösa skrifter på allmänna torg som tycker att man ska få onanera utanför förskolor i politiskt syfte.

Att med hjälp av ordningslagstiftning hindra människor från att kissa på offentlig plats är för de flesta okontroversiellt. Man hör få ljudliga protester mot denna inskränkning av vår frihet.

Det borde på samma sätt vara okontroversiellt att med hjälp av ordningslagstiftning hindra människor från att elda böcker på allmänna platser. Konstigare än så är det faktiskt inte.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.