Justitieministern är upprörd

Som om problemen började i går. Forskare, institutionschefer och fack har i många år, då menar jag ett 30-tal år, försökt larma om förhållandena inom institutionsvården.

Det har gjorts försök med att byta huvudmän, stat, kommun, privat och institutionerna har infört allt högre säkerhetsåtgärder i form av stängsel och taggtrådar, men något försök att komma åt de enskilda individernas problem har inte gjorts i detta sammanhang.

Inte heller har personalen fått förändrade arbetsförhållanden så att de har en anställning som är trygg och meningsfull.

”Det är utomordentligt allvarligt, ett hån mot brottsoffret och en provokation mot medborgarna”, ryter justitieministern bombastiskt. Och han menar rymningarna, inte att vi låser in 14-åringar. 

Den som vet det minsta lilla om institutionsvård för unga vet också att rymningar hör till vardagen. Säg mig den 14-åring som blir inlåst och som inte från första timmen börjar drömma om att rymma. DET vore inte normalt. Polisen brukar hitta dem ganska snart. De vet var de ska leta.

Politikernas upprördhet är så uppskruvad att Oisin Cantwell i Aftonbladet skriver så här om debatten i riksdagen,

”Stämningen var snart så upphetsad att ingen brydde sig om att den lågmälde centerpartisten Johan Hedin klokt påpekade att ett större problem än rymningar möjligen var att det i tider av skriande brist på fängelseplatser inte gick att bygga ut Tidaholmsanstalten då en statlig myndighet hade en olöst hyrestvist med ett statligt fastighetsbolag”.

Med upprördhet bygger vi land…. Justitieministern blir en travesti av ”Land ska med lag byggas”, i landskapslagarna och kung Karl XV:s valspråk.

Det tycks som om många politiker ser sin roll som att visa sin upprördhet och på så sätt tolka medborgarnas åsikter. Vi är många som har tröttnat på deras skrän.

Kajsa Nolbeck, forskare på Institutionen för socialt arbete i Göteborg, lade förra året fram en avhandling om just institutionerna för tvångsvård. Hennes forskning visar att vården slits mellan sina båda uppdrag, omhändertagande och övervakning.

Det har under lång tid funnits återkommande rapporter om missförhållanden på SiS-institutionerna, också från SiS själva. En slutsats av hennes forskning är att vården måste differentieras mycket mer. I dag samlas gravt kriminella med unga flickor med självskadebeteende och allt däremellan.

Hon betonar i en intervju i Studio Ett att det inte rör sig om två grupper utan om många. För den stora majoriteten behövs inte hög säkerhet. Där finns inget behov av samhällsskydd och inlåsning kan tvärtom vara kontraproduktivt och/eller skadligt.

Kajsa Nolbeck menar att vi pratar alldeles för lite om vilka ungdomar som finns på SiS och var de kommer ifrån. De är inte resursstarka, de har inte resursstarka föräldrar, det är ungdomar från familjer som lever under svåra förhållanden, ekonomiskt och socialt.

De har ingen som kan göra familjernas röst hörda. Ingen som kräver en adekvat placeringsform med höga krav på kvalitet.

Hela systemet behöver en genomlysning, inte bara institutionsvården, menar hon. Allt från en barn- och ungdomspsykiatri som är alldeles otillräcklig till växande klyftor både när det gäller ekonomi, hälsa och utbildningsnivå och till missförhållandena på institutionerna.

Med de känslomässigt uppskruvade förslag som kommer från politikerna nu så riskerar vi att ännu en gång få kritik från FN:s barnrättskommitté när det gäller vår tvångsvård av ungdomar och där metoderna ibland närmar sig tortyr enligt deras bedömning.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.