Det 15-åriga geniet kunde använda det svenska språkets meningsbyggnad – grattis!

Jag råkade hamna mitt i ett tidningsredaktionsmöte. Chefredaktören höll på att anställa en svenskfödd femtonåring att skriva på frilansbasis.

Chefredaktören och redaktionschefen i en och samma person presenterade den svenska femtonåringen som ett geni. Geniet kunde nämligen använda sig av det svenska språkets meningsbyggnad. Trots att han bara var 15 år gammal. Grattis.

Alfabetism, det vill säga läskunnighet, är benämning på människans förmåga att själv kunna läsa och därutöver även förstå en präntad text. Läskunnighet föregås av skrivkunnighet, men den som kan skriva måste även kunna läsa.

Vad kom först? Ägget eller hönan? Det beror på tidsperspektivet. Den enskilda individen tillskansar sig nästan alltid läskunnighet först, emedan ”den” som konstruerade skriften lärde sig att läsa i bästa fall samtidigt som ”hen” skapade den.

Både läs- och skrivkunnighet tillhörde de privilegierade klasserna. I dag finns det cirka en miljard vuxna analfabeter i världen, och det trots att rätten till primär utbildning och därmed läs- och skrivkunnighet, tillhör bland dem av FN fastställda mänskliga rättigheterna.

Författarskap som yrke förutsätter läskunnighet både av utövaren och mottagaren och det bör således vara på sin plats att anföra följande sanna anekdot:

”Låt mig ge dig ett bra råd Vladimir”, framhöll en aktad medlem av den svenska litterära tamand-bassängen.

”Om du verkligen vill lyckas på den litterära scenen i Sverige, får du slå av på utgivningstakten och vara mer folklig, mindre politisk.”

Att sagda medlem är aktad, tillskriver jag det faktum att alla med ”makt” är aktade, i varje fall så länge de är en del av ”makten”. De aktade utmanar man ej, om man hoppas på något stipendium och möjlighet att bli tryckt på annat förlag, än sitt eget.

Nedanstående rader skall således inte betraktas som ett svar på tal, svar på ”ett bra råd”, då de inte är något annat än en terapiövning som åtminstone tillfälligt skall hindra mig att rada ytterligare ett verk till de cirka hundra, redan begångna.

Shakespeare har levt på dagen 52 år och av dem fäktade han med gåspennan bara tjugo. På dessa 20 år skrev han de stora dikterna Venus and Adonis, Rape of Lucrece, The Passionate Pilgrim, The Phoenix and the Turtle, A Lover’s Complaint och inte att förglömma, samlingen Sonnets.

Dessutom skrev och även producerade 37 pjäser för teater – tragedier, komedier, historiska dramer och krönikor, pjäser och dikter som fortfarande lever med oss, pjäser och dikter som vi fortfarande lever med…

Och Barbara Cartland? Dame Barbara har skrivit inte färre än 720 böcker. Ett helt bibliotek och därmed nära på fyra gånger fler än Honoré de Balzac, den store författaren till den 90 band långa mästerliga cykeln La Comédia humaine, och tre gånger fler än Alexandre Dumas den äldre. Och Alex Dumas var med sina 250 romaner knappast någon skrivlatmask.

Och vad sägs om lady Mallowan, det vill säga Dame Agatha Christie? Hon med evighetspjäsen The Mousetrap, Råttfällan, detektiven Hercule Poirot, den lika skarpsinta som charmfulla gamla damen Jane Marple, och fler än 100 böcker?

Eller vad sägs om belgaren Georges Simenon, fadern till kommissarie Maigret och cirka 500 romaner?

Hur vill den aktade medlemmen av den litterära tamand-bassängen kommentera den ”ohyggligt” produktive ”pornografen”, översättaren av bland flertalet andra viktiga världs-klassiker, hela 16 volymer av Tusen och en natt, diplomaten, etnologen, forskningsresanden och orientalisten Sir Richard Francis Burton, den samme som behärskade 29 språk, författade en hög böcker och pjäser och år 1853 vistades i Medina och Mecka förklädd till pilgrim?

Det finns de som hävdar att det inte går att blanda konst och politik, andra säger att all konst är politisk.

Sir Winston Churchill fick Nobelpriset i litteratur samtidigt som han var en politiker som i mångt och mycket bidrog till världens utformning.

John Fitzgerald Kennedy fick Pulitzerpriset i litteratur för Profiles in Courage, flera år innan han bara 43 år gammal, valdes att bli USA:s 35:e president.

Den chilenske konsul och senator Neftalí Ricardo Reyes Basualto har under namnet Pablo Neruda inte bara fått Nobelpriset i litteratur utan även Stalinpriset.

Den polske dramatikern Karlus Wojtyla är mest känd under det antagna namnet påve Johannes Paulus II och han skrev spelbara pjäser även för andra än de 542 miljoner troende romersk-katoliker.

Benjamin Disraeli, 1:e earl av Beaconsfield, var Storbritanniens premiärminister i två perioder och samtidigt författare till en lång rad skönlitterära böcker, biografier och även facklitteratur.

Den danska drottningen Margrethe II illustrerar barnböcker, ställer ut tavlor, och designar kostymer och scenografier för teater och balett.

Kambodjas förra kung, Norodom Sihanouk, är också engagerad i konstnärliga aktiviteter. Han har skrivit filmmanus, komponerat filmmusik och regisserat åtminstone 11 filmer.

Jacques Chiracs rötter finns i lägre medelklassen och han blev på egen maskin en internationellt erkänd konstkännare, sinolog, översatte av språkförnyaren Aleksandr Pusjkin direkt från ryska och, inte att förglömma, han blev även valt till Frankrikes 22:e president och furste av Andorra.

Carl Djerassi är känd för sina romaner och pjäser, men syre åt sitt kändiskap fick han då han blev fader till dagens P-piller. Hans mest kända pjäs heter Syre och den är skriven tillsammans med Roald Hoffmann, en nobelpristagare – dock ej i litteratur.

Carl Djerassi kan även skryta med att hans namn återfinns på den beryktade ”master list of Nixon political opponents”.

Adalbert von Chamisso, författaren till bland annat den vida spridda och ofta plagierade och kopierade novellen om en fattiglapp som sålde sin skugga till djävulen, Peter Schlemihls wundersame Geschichte, var först officer i preussiska armén, sedan en erkänd botaniker som tillsammans med ryska vetenskapsmän gjorde en omskriven världsomsegling och som slutligen arbetade som direktör för ett välkänt herbarium.

Charles Marie Georges Huysmans, mera känd som Joris-Karl Huysmans levde bara 41 år, men hann ändå bli erkänd som konstkritiker, svart magiker och författare till bland annat naturalistiska romaner med kvinnor i centrum, romaner med religiös tematik (efter omvändelsen till katolicism) och den berömda ”dekadenternas bibel”, romanen À rebours / Mot strömmen, som med sin undersökning av det undermedvetna anteciperar och påminner om Vladimir Aurum Oravskys Lathund för ambitiösa katter, del ett och två. Dessutom hade han en chefsposition på franska inrikesministeriet.

David Cornwell hade olika förklädnader. Han var diplomat, spion, informator och John Le Carré, det vill säga en i sitt ämne väl insatt författare.

Ján Pannonius, en erkänd översättare av latin och grekiska, inte minst av Plutarchos, var författare till två böcker, minnesvärda epigram och ett flertal elegier. Han utnämndes först till diplomat och blott 26 år gammal, blev han också förordnad till biskop.

Han levde lika länge som Felix Mendelssohn-Bartholdy och George Gershwin, det vill säga ett år längre än Mozart, Majakovskij och Fassbinder, som regisserade 33 spelfilmer, 23 tevefilmer uppdelade på 4 teveserier, 30 teaterpjäser och nästan allt detta författat för egen hand.

Pannonius blev två år äldre än den revolutionäre mannen på modet, lord Byron, fyra år äldre än patafysicismens avskyvärda charmör Alfred Jarry, åtta år äldre än den hjärt- och drogsjuke Johan Erik Stagnelius, åtta år äldre än självmördaren Sergej Jesenin, nio år äldre än Stephen Townley Crane, 14 år äldre än Georg Büchner och hela 18 år äldre än Raymond Radiguet, det brådmogna underbarnet som skrev utmärk poesi redan vid 13-årsåldern och som bara var 17 år gammal när han skrev bestsellern Le Diable au Corps.

Raymond Radiguet hann precis kliva över tonåren, när han dog av tyfoidfeber. Tre år innan skrev han sin kärleksroman Le Diable au Corps.

Aldous Huxley utryckte sin beundran för den, men det fanns även sådana som tyckte att Diävulen i kroppen var lika omoraliskt farlig som de Laclos Farliga förbindelser, Les Liaisons Dangereuses.

Radiguets bok gjorde succé över hela världen inte minst när den blev filmad av mästaren på litterera adaptioner Claude Autant-Lara, en brådmogen snubbe som arbetade som filmscenograf redan som 16 år ung och som regissör vid 21 års ålder.

Och vem tror du spelade huvudrollen i filmatiseringen av Djävulen i kroppen? Gérard Philipe, så klart. Och hur gammal var denne internationelle hjärtekrossare när han fick sin första och sista hjärtinfarkt? Rätt, 37.

Den mest originella experimentator bland ryska futurister, auktor av Slovo kak takovoje, Ordet som sådant och en rad andra verk Viktor Vladimirovitj (Velimir) Chlebnikov fick lämna sin plats bland de levande också 37 år gammal.

Hans experiment med språkets fonetiska och semantiska möjligheter ger inspiration även till dagens hiphoppare.

Alexandr Nikolajevitj Ostrovskij arbetade som advokat, kunde skriva och tala på nästan 20 språk, översatte minst 20 pjäser till ryska, och som om det inte var tillräckligt, så skrev han 7 teaterpjäser i samarbete med andra författare.

Jo, och en sak till. Under hela sitt vuxna liv skrev han minst en, men ofta två pjäser årligen i alla upptänkliga genrer. 47 stycken blev det sammanlagt. Hans Groza, Stormen, spelas fortfarande både i öst och väst.

Alexander Pope var självlärd och han skrev sina Pastorals när han var 16 år gammal. Angelo Ambrogini, mera känd som Angiolo Poliziano översatte Iliaden när han var 15 och han har hunnit med en hel massa andra bokstäver innan han dog 40 år ung.

Brasilianaren Raul d’Ávila Pompéia var 17 år när man utgav sin första roman Uma tragédia no Amazonas, Tragedi i Amazonas, han var republikan och aktiv kämpe mot slaveriet.

Han hann leva knappa 32 år, hans romaner inspirerar dock fortfarande både med sin uppbyggnad, struktur och tematik. Den produktive diktaren Alexandr Ivanovitj Polezjajev var 34 när han deserterade från kriget, tillfångatogs och torterades till döds.

Författaren till Otjerki bursy, Bilder från seminariet och Mestjaskoje stjastie, Småborgarens lycka, Nikolaj Gerasimovitj Pomialovskij var 28 när han tog sitt liv.

Vem var bara 20 år gammal när han skrev This side of Paradise, en bok som en hel generations ungdomar tog till sig? Samme man var reklammakare. Samme man var journalist. Dessutom fanns det patos och engagemang i hans skrivarmission. Samme man var en omskriven Hollywoodgestalt. Samme man skrev pjäsen The Vegetable, or From President to Postman.

Samme man hade ett mycket omskrivet äktenskap. Samme man skrev romanerna The Beutiful and Damned och Tender Is the Night, och novellsamlingar som Flappers and Philosophers och Tales of the Jazz Age och All the Sad Young Men och Taps at Reveille och efter hans död utgav man en bunt andra manuskript skrivna av honom.

Ja vist, ja, så skrev han The Last Tycon, även den utkom efter hans död både som bok och som film i Elia Kazans regi och med Robert De Niro, Tony Curtis, Robert Mitchum, Jeanne Moreau, Jack Nicholson, Donald Pleasence, Peter Strauss, Dana Andrews, Angelica Huston, John Carradine… The Great Gatsby, hur många gånger var den filmad? Åtminstone fyra gånger.

Jack Claytons version med Robert Redford, Mia Farrow, Bruce Dern och Karen Black på Francis Ford Coppolas sofistikerade manus är mycket bättre än dess rykte. Gå och se den.

Nelson Riddle fick en välförtjänt Oscar för musiken och så även Theoni V. Aldredges kostymer. Francis Scott Key Fitzgerald, så heter fadern till allt det ovannämnda, levde 44 år.

Antoine de Saint-Exupéry levde också bara 44 år. Han tyckte att ett liv bör engageras i andra människors levnadsvillkor. Solidaritet och offervilja är nödvändiga för ett meningsfullt liv… Det är ett utomordentligt bra motto att leva efter. Läs hans Terre des homes. Du kanske blir en smula bättre människa. Och läs sedan hans Le Petit Prince.

Henry Fielding var pjäsförfattare, romanförfattare, diktare, advokat och en engagerad journalist som kritiserade korruption, pengarnas makt, dubbelmoral… The History of Tom Jones, a Foundling är bara ett av hans odödliga verk. Den är filmad föresten.

Tom Jones skaffade en Oscar till filmens producenter, en till regissören Tony Richardson, en till manusförfattaren John Osborne och en till kompositören John Addison. Fielding blev 47 år gammal.

Vad vet du om Mihai Eminescu? En rumän som levde 49 år och utges fortfarande.

Marcus Andrew Hislop Clarke hann leva bara knappa 35 år men under de åren har han hunnit verka som bibliotekarie, redaktör för tidskriften Argus, grundare och ordförande för Yorick Club samt skrev en rad böcker så som den samhällskritiska och inflytelserika For the Term of His Natural Life, och Stories of Australia in the Early Days och Holiday Peak.

Juristen Jiří Wolker blev bara 24 och 2 månader när han dog år 1924. Han skrev drama, noveller, sagor, dikter och teoretiska arbeten om poesins väsen. Mycket av vad han skrev blev översatt till andra språk.

Han var till den grad socialt engagerad att när den tjeckoslovakiska oppositionen startade en tidskrift som pekade fram till det som numera är känt under det poetiska, dock missvisande namnet Pragvåren, så fick tidskriften heta Host do domu, Gäst i hemmet, efter Wolkers första diktsamling med samma namn.

Aleksandr Pusjkin var 21 år ung när han skrev sin versberättelse Ruslan och Ludmila och 38 år när han permanentades i en i ryska myllan nersänkt kista.

Pusjkins vän Nikolaj Vasiljevitj Gogol, världsresenär, världsdramatiken, världsromanförfattare, och världsnovellist lämnade en mindre egenfattat bibliotek efter sig och det trots att han brände upp sina ”ungdomsarbeten”, trots att han brände upp sina sista arbeten, bland annat andra delen av Miortvyje dusji, Döda själar, och trots att han dog bara 43 år ung, liksom Hugos odödliga gestallt Quasimodo, av självpåtagen svält. Båda hungrade efter kärlek.

Dramatikern och lyrikern, den flera gången förvisade författaren till bland annat Geroj nasjego vremeni, Vår tids hjälte och Na smertj poeta, Till poetens död, Michail Jurievitj Lermontov fick inte ens uppleva sin 27 födelsedag.

Även Lermontov var vän med Pusjkin och båda, Pusjkin och Lermontov, dog i en duell, om än inte i en och densamma. Vsevolod Michajlovitj Garsjin, han med novelsamlingen Krasnyj Cvetok, Den röda blomman, var bara 33 år gammal när han liggande och underifrån fick lukta på dess rötter.

Isidore Ducasse, bättre känd som Comte de Lautréamont, var 22 år gammal när han utgav de sju revolutionerande och fortfarande elektrifierande, inflytelserika prosadikterna Les Chants de Maldoror och vilka hans förläggare vågade utge först tjugo år senare, det vill säga år 1890.

de Lautréamont blev dock ett stort författarnamn med surrealisternas intåg, det vill säga år 1912, när han skulle ha fyllt sitt sextiosjätte år, det vill säga om han lyckades undgå döden som sällskapade med honom så tidigt som år 1870.

Jag råkade som sagt hamna mitt i ett tidningsredaktionsmöte. Chefredaktören höll på att anställa en svenskfödd femtonåring att skriva på frilansbasis. Chefredaktören och redaktionschefen i en och samma person presenterade den svenska femtonåringen som ett geni. Geniet kunde nämligen använda sig av det svenska språkets meningsbyggnad. Trots att han bara var 15 år gammal.

Giacomo Leopardi var helt självlärd. Han var 12 år när han läste originalen på grekiska, latin och hebreiska. Han var 16 när han utgav avhandlingar i klassisk filosofi. Hans Canto notturno, Nattlig sång är odödlig, så även La Ginestra, Blåbär, så även och så även. Han var 39 när han dog 1837 och hans diktning jämställs inte så sällan med Dantes.

Jag måste sluta här, mitt i en tanke som antagligen skulle sträcka sig på ytterligare sju sidor. Jag liknar nämligen en smula min kung, det vill säga jag är dyslektiker. Och skriver jag längre än en timme i sträck, riskerar jag att drabbas av ansträngningsrynkor som inte ens L’Oréal Age Perfect lyckas gömma. Det är inte bra. Då jag vill ge intryck att vara lika obegagnad som en femtonåring

Detta är en kulturkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.