Lita på forskningen men var skeptisk mot forskarna

Lärdomen av pandemin är att hanteringen fungerade bäst i länder där man lyssnade på sina forskare och medicinska experter och sämst i länder där politiker satte sin egen prestige och popularitet främst.

Det spelade också stor roll om allmänheten litade på råden från experter eller misstrodde myndigheterna.

Forskare vill att både politiker och allmänhet skall lita på vetenskapliga fakta. Det finns en bra anledning att göra detta. Vetenskapen har inte alltid rätt men vetenskapen har en metod för att korrigera felaktigheter.

Forskare ifrågasätter andra forskares teorier, testar om de stämmer, förbättrar äldre teorier och utvecklar också helt nya.

Metoden fungerar inte alltid klockrent men till slut rensas felaktiga teorier bort och ersätts med teorier som stämmer bättre med verkligheten.

Ibland bromsar fördomar upp utvecklingen som när man under lång tid försökte hitta skillnader på mäns och kvinnors hjärnor för att motivera mäns privilegier.

Verktygen som användes blev allt mer sofistikerade från 1800-talets skallmätningar till dagens magnetröntgen. Varje ny teori om mätbara fysiska skillnader havererade dock snabbt efter att ha blomstrat en kort tid.

Kan vi då lita på enskilda forskare? Är forskare ett ädlare släkte med större intelligens vars argument alltid skall väga tyngre än andra människors? Så är det naturligtvis inte. Linus Pauling fick Nobelpriset i kemi och skapade teorier om kemiska bindningar som fortfarande används.

Men Linus Pauling har också lanserat ovetenskapliga teorier om att höga doser C-vitamin kan bota allt från förkylning, cancer till psykiska sjukdomar. Kary Mullis är känd för att han utvecklade PCR-metoden som har varit avgörande för möjligheterna att analysera DNA, han var också känd för sitt extremt dåliga omdöme på andra områden.

Han trodde inte att ozonhålet fanns, litade inte på att AIDS orsakas av HIV-viruset och förnekade att människan påverkar klimatet.

När skall man vara skeptisk mot påståenden från forskare? Det finns anledning att vara kritisk mot forskare som uttalar sig tvärsäkert om områden som ligger utanför deras kompentens.

Forskare i medicin som uttalar sig om psykologi, teoretiska fysiker som uttalar sig om industriella tillverknings­metoder, matematiker som uttalar sig om epidemier.

Mitt favoritexempel är en professor som brukade skriva insändare om olika ämnen undertecknade med sitt namn, professor och bostadsort. Han antydde inte vilket ämne han var professor i – om det var teologi, medicin, arkitektur eller något annat ämne. Men professorstiteln fanns alltid med och gav falsk tyngd åt insändarna.

En annan anledning att vara kritisk är när forskare talar i egen sak. Det är mycket svårt att få en fast tjänst som forskare och hård konkurrens om forskningsanslag. Med andra ord så behöver forskare göra reklam för sitt forskningsområde.

En forskande kollega till mig sammanfattade ett föredrag från en annan forskare med ”Please send check” dvs anförandet handlade bara om att hans forskning var viktigast och behövde bättre finansiering.

Ett vanligt sätt att mäta forskning är att se hur ofta en viss publikation eller en viss forskare citeras av andra forskare. Studier visar att forskare som är synliga på sociala media ofta får mer citat än forskare som är mer anonyma och endast syns i vetenskapliga tidskrifter.

Vi vet ju alla att det är överdrifter och upprörande inlägg på sociala medier som får den största spridningen.

Allt handlar inte om forskarna man måste också vara skeptiskt mot universitetens information. Man kan tro att kommersiella företag gör reklam och att universitet enbart är folkbildare men det är bara en del av verkligheten.

Idag kämpar svenska universitet om att komma högt upp på internationella rankningslistor. I morgon kan deras finansiering vara beroende av den sortens bedömningar – en statlig utredning pågår. En forskare på ett känt universitet har lättare att synas i den vetenskaplig världen och får fler citeringar av andra forskare. Det finns ett starkt egenintresse även från universitetet att få mycket publicitet.

Om man läser om ett forskningsresultat i dagspressen och jämför med vad som påstås i den ursprungliga vetenskapliga artikeln hittar man inte sällan stora överdrifter. Speciellt överdrivs praktiska tillämpningar av teoretiska resultat.

Man skulle kunna tro att överdrifterna görs av journalisterna men undersökningar har visat att överdrifterna ofta införs i pressreleaser från universitetens informationsavdelningar.

Ett exempel på typen av överdrifter som förekommer: En forskare har tagit fram förståelse för hur kemikalier kan transporteras in i hjärnan och detta presenteras som ett sätt att bota Alzheimers.

Detta trots att forskningen enbart handlar om hjärnans transportmekanismer, inte alls om mediciner och ännu mindre om Alzheimers. ”Medicin mot Alzheimer” var bara ett hypotetiskt exempel på hur upptäckten eventuellt skulle kunna användas i framtiden.

Teoretiska framsteg är viktiga och värda att rapportera och det borde inte behövas några påhittade tillämpningar som motivering.

I en värld hotad av pandemier, miljögifter och klimatförändringar är det viktigt att vi alla kan behålla vårt förtroende till vetenskapen. Både forskare och universitet har ett eget ansvar när det gäller att bevara allmänhetens förtroende.

Det gäller för universitetens informatörer att stötta forskarna att enbart rapportera resultat som styrks av den egna forskningen.

Det gäller för forskarna att motstå frestelsen att överdriva den praktiska betydelsen av teoretisk forskning. När journalisterna frågar måste forskaren våga säga att: ”Detta är en fråga som kräver mer forskning innan vi kan svara på den.” eller ”Den här frågan ligger utanför mitt kunskapsområde så jag kan bara gissa svaret”.

Av Elis Carlström
Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.