Mobbarnas och mutmottagarnas territorier

De ringde för att gratulera mig, och säg den som inte blir glad för positiv uppmärksamhet. Det visade sig att samtliga följde mig på avstånd på något vis, trots att jag inte hänger mig åt Facebook eller andra sociala medier.

Men ingen hade korrekt information om mig förutom att jag livnär mig på min penna och att jag utnämndes till hedersmedborgare. Jag rättade ingens uppgifter, varför skulle jag? I bästa fall sade jag, ”jaha, det där visste jag inte om mig”.

Och så fick jag även ett mejl från det maskintekniska gymnasium där jag tog examen år 1966. Man ville göra en intervju med mig i vilken jag skulle svara på frågor så som ”hur var det att studera på deras skola, och om kopplingen mellan min utbildning och mitt författaryrke genom vilket jag blev berömd”.

Jag svarade naturligtvis, men det är inte säkert att mina svar kommer till användning. Jag beskrev nämligen en oförskönad sanning: att mina lärare, om än inte alla, var sadister, mobbare och lätta att muta.

Några få exempel:
Skolans vicedirektör var nästan två meter lång och hade en enorm mage, han liknade den på den tiden ännu ofödde Eric ”Butterbean” Esch, fast vicedirektören hade alltid ett tredagarsskägg och var för jämnan sur.

Innan jag beskriver hans rovbeteende gentemot mig (men även andra), kommer jag beskriva mig själv och min belägenhet i korthet.

Maskintekniska gymnasiet var på sätt och vis en elitskola. Det var inte lätt att komma in. Först och främst var man tvungen att ha ett bra, av den rådande regimen godkänt påbrå, men denna spärr kunde man neutralisera genom mutor. Det var på det viset jag blev antagen.

Och jag var långt ifrån ensam i denna kategori elever.

Min far plockade upp ett flygblad på gatan, som österrikiska och västtyska imperialister släppte ner från flygplan och som vindarna blåste över vårt socialistiska bostadsområde. Han satt i finkan för det och mitt utbildningsöde var därmed avgjort. Åtminstone i teorin.

Som tur var fanns det mutor. Alltid och överallt. Men mutor inte bara hjälper, de utsätter en även för fara och ett damoklessvärd hängde oavbrutet över mig.

Mobbarna kan nämligen nosa sig till dem som kan mobbas och mutmottagarna kan nosa sig till dem som de under hot kan vrida ur mutor från.

Tillbaka till vicedirektören. Han kryddade mitt liv med olika påhitt. Exempelvis trakasserade han mig för att jag bar blommiga skjortor (som min mor sydde åt mig).

Sådan mönstring förknippades med Flower-power rörelsen, och fred och icke-våldsideologi var det samma som att vifta med vit flagga mot väst. Det var Kalla kriget och alla yttre fiender som var viktiga för den socialistiska uppfostringsmoralen.

Värre än mina skjortor var mitt hår. Mitt hippie-hår. Den dagen när jag tog slutexamen skickade mig denne vicedirektör till sadist, fyra gånger till frisören för att klippa mig. Och även om jag efter tredje klippningen såg ut som en av US Navy Seal, var jag tvungen att gå och klippa mig än en gång, nu i hans befallande sällskap. Efteråt liknade jag en sphynx katt.

Men jag visste att jag skulle dra det längsta strået. På kvällen när mina skolkamrater festade glada för att de passerade utbildningen utan några synliga men, gick jag och min sparringspartner i boxning på hembesök till herr vicedirektören.

Jag hade ingenting att förlora, jag hade min examen och dessutom visste jag att jag skulle fly landet. Jag ville fråga herr vicedirektör varför han plågade mig under alla dessa år?

Men jag tilläts inte ställa min fråga eftersom denne nästan två meter långe, fetemballerade herre, sket på sig. Det rann från honom som om han förberedde sig till koloskopi.

Dagen därpå ringde han upp mig och lovade mig pengar om jag inte berättade detta för någon. Att jag inte skulle skriva om det, det nämnde han inte.

Skolans direktör har aldrig trakasserat mig, men han har aldrig försvarat mig heller.

Jag sökte upp honom på min examinationsdag och klagade på att jag var tvungen gå till frisören för fjärde gången under samma dag. Då drog han fram ett halvdussin svartvita fotografier på vilka jag spelade huvudrollen. Dessa var tagna den 8 oktober 1965.

Jag var på konsert med Manfred Mann, som var en av de första R&B-grupper som besökte den röda sektorn. Bland andra låtar spelade de sin hit ”Do Wah Diddy Diddy” (skriven av Jeff Barry, Ellie Greenwich) och Screamin’ Jay Hawkins ”I Put A Spell On You”. Och trots att publiken gillade vad den hörde, satt den ändå inte som fastklistrad, snarare tvärtom.

Mycket osocialistiskt tvärtom. Rektorn sade: ”Du kan tacka din far för att du inte relegerades redan då. Du skall inte komma hit och klaga.” Han kunde ha lagt till ”I put a spell on you / Because you’re mine”.

Läraren i slovakiska språket och tyska var en liten djävel, till bristningsgränsen fylld med regler och gul och svart galla. Han bar inte Prada, men var alltid propert klädd i kostym med väst.

Han terroriserade mig och inte bara mig, för mina utsvängda byxor. Som om dessa undergrävde kommunismens fundament. Hans yttersta argument mot dessa var att de var mot naturens lagar.

Byxor skall vara vida vid låren eftersom låren är tjocka, och smala vid anklarna eftersom anklarna är smala. Han var en riktig filosof. Han var en riktig filosof, vars huvud definitivt inte följde storleken på hans hjärna.

År 1965 drabbades min utbildning av plast. Nu var det inte metall som skulle dominera framtiden, utan plast. Plast, siade man, skulle lika tveklöst som definitivt rädda mänskligheten och omdana Jorden till Paradis.

Även vi i Sverige känner igen en liknande dröm om omställning, fast nu är det fossila bränslen som skall ersättas med en omnipotent elektricitet.

Det fanns inget läromaterial om plast, så undervisningen gick ut på att lärarna dikterade lärdomsmaterialet till oss elever. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka. Elevernas fingrar blev valkiga från umgänget med skrivardon.

Fast det var inte det som var anmärkningsvärt. Utan det blev det för att läraren då och då hoppade över vissa passager, antagligen för att hålla takten med någon femårsplan eller för att förlänga raden av heroiska stachanoviter och hamnade på någon anslagstavla.

På det viset blev det inte något att bli förvånad över, att man inte kunde svara på frågor vilkas svar man aldrig fick höra under diktamensveckorna. Detta tyckte en lärare var mycket underhållande och han njöt av förtjusning när han svarade ”det är inte troligt” på anklagelser att den efterfrågade kunskapen aldrig var presenterad för oss.

Vi var 37 elever i min klass. Nästan hälften av dessa rymde till väst. Och låt mig säga följande: det var först och främst inte på grund av att Warszawapaktens soldater invaderade Tjeckoslovakien i augusti 1968.

Många av oss, som exempelvis jag själv, försökte att fly landet tidigare. Några lyckades, några inte. Invasionen underlättade bara flykten och dessutom underlättade den att få uppehållstillstånd och asyl i de nya länderna.

Nu tänker du kanske att jag måste vara riktigt glad för att jag bosatte mig i Sverige. Det är jag. Otvivelaktigt. Men…

I väst är allt och alltid bäst, brukade man säga i min barndoms Tjeckoslovakien. Och så var det. Det gäller dock dessvärre även mobbing.

Den mobbing jag utsattes för från min arbetsgivare som anställde mig för att vara kulturchef i en norrländsk provinsstad, var så professionellt uttänkt att min skola i Bratislava skulle skämmas för sin amatörism.

Du kommer kanske reagera och skriva till mig att du inte känner igen dig i det Sverige som jag beskriver. Då svarar jag dig redan på förhand, att du är lyckligt lottad eller också avtrubbad och blind. Kamma ditt hår bakåt och öppna dina ögon.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.