Tortyr – ett särskilt brott?

Tortyr har sålunda utvecklats och kommit till användning i olika världsdelar och med många olika syften och på skrämmande många olika sätt – det ena vidrigare än det andra.

Frågan om hur tortyr ska bestraffas har tidigt tagits upp på många håll, inom forskarsamhället. Men också inom Amnesty International, som gav ut omfattande rapporter i ämnet både 1973, 1978 och 1984.

Där redovisades bland annat fakta från olika länder. Till bilden hör väl att Amnesty 1977 kom att tilldelas Nobels fredspris.

Inom FN skapades 1984 en konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling (se proposition 1985/86:17, SÖ 1986:1).  Bakom låg ett svenskt initiativ. Amnesty spelade en betydelsefull roll i sammanhanget.

Men i svensk rätt saknar vi fortfarande en logisk uppföljning av konventionen i form av ett uttryckligt straffansvar för tortyrbrott.

Frågan om en särskild lagreglering av tortyrbrottet ventilerades 2007 i riksdagen. En skriftlig fråga (2006/07:1443) av Carina Hägg (S) besvarades den 15 augusti 2007 avvisande av dåvarande justitieministern (M). Läget har sedan dess blivit mer akut.

Föga smickrande har Sverige återkommande kritiserats av FN:s tortyrkommitté (CAT) för att inte leva upp till de bestämmelser kopplade till tortyr som ingår i tortyrkonventionen.

Det framgår bland annat av UN Committee against Torture, Concluding observations on the sixth and seventh periodic reports of Sweden, 12 december 2014, CAT/C/SWE/CO/6–7, para. 6.

CAT anser att frånvaron av ett särskilt tortyrbrott i en konventionsstats lagstiftning skapar utrymme för straffrihet och förhindrar brottsoffers möjligheter att åtnjuta sina rättigheter under konventionen.

Under senare år har det visat sig att tortyr av olika slag dessvärre har satts i verket på många håll, inte minst i samband med väpnade konflikter och vid sexuella övergrepp.

Till exempel uppgav i en studie, utförd av Röda korsets högskola år 2016, drygt 30 procent av nyanlända från Syrien att de hade blivit utsatta för tortyr.

Och det torde vara ställt utom allt tvivel att olika slags tortyr på ett skrämmande sätt sedan nu ett år tillbaka också har kommit till användning som ett led i Putin-Rysslands förödande anfall mot Ukrainas folk.

Den ökända ryskbaserade Wagnerguppens totalt hänsynslösa framfart i Ukraina, Nordafrika, Centralafrika och Mellanöstern lär inte tveka att rutinmässigt tillgripa bruk av tortyr.

Enligt min uppfattning skulle införandet av ett särskilt tortyrbrott ge utsatta individer en tydlig rätt till erkännande och upprättelse. En uttrycklig svensk lag med kriminalisering av tortyr är högst relevant inte minst för många flyktingar och andra som nu lever i Sverige.

Införandet av ett särskilt tortyrbrott i svensk lagstiftning skulle sända tydliga signaler om att Sverige – på samma sätt som i våra grannländer – arbetar för ett ansvarsutkrävande för internationella brott. Det skulle rikta sig inte bara till de drabbade och till förövarna av sådana brott, men också till en bred internationell opinion.

Vid Stockholms universitet bedriver doktoranden Ylva Lennartsson Hartmann – med folkrättsprofessorn Mark Klamberg som handledare – forskning med sikte på en avhandling rörande tortyrkonventionen och dess tillämpning på nationellt plan. Avhandlingsprojektet inrymmer en studie av Sverige och ett antal andra europeiska länder.

Frågan om att i vårt land lagstifta om tortyr som ett särskilt brott har 2015 vederbörligen utretts på Regeringskansliets uppdrag.

I sitt förslag (Ds 2015:42) Ett särskilt tortyrbrott?  konstaterar utredaren –  chefsrådmannen, numera justitierådet Stefan Reimer – att det finns en lång rad av internationella förbud mot tortyr.

Sammanfattningsvis kommer han fram till att det i i Sverige precis som i andra länder finns starka skäl för en ny lagstiftning som kriminaliserar tortyr som ett särskilt brott. I utredningens lagförslag finns det för övrigt bestämmelser som tar sikte på överordnades ansvar för att hindra och anmäla underlydandes tortyrbrott.

Svenska domstolar ges behörighet att döma över tortyrbrott, oavsett var brottet har begåtts och oavsett gärningsmannens eller målsägandens nationalitet (universell jurisdiktion). Tortyrbrottet föreslås bli undantaget från bestämmelserna om preskription.

Stefan Reimers gedigna utredningsförslag är i vanlig ordning i fulltext tillgängligt på nätet. Förslaget har varit föremål för remiss till 45 instanser (Ju2015/0640/L5). Reaktionerna är blandade. Positiva är i varje fall exempelvis Uppsala, Lunds och Stockholms universitet, likaså Amnesty.

Som jag ser det, är utredningsförslaget väl lämpat för att i ljuset av remissyttrandena kunna utnyttjas som grund för ett fortsatt lagstiftningsarbete inom Justitiedepartementet.

Men jag skulle vilja lägga till att det vore motiverat att låta nya lagregler omfatta också gärningar begångna av icke-statliga aktörer.

Antalet sådana aktörer och deras makt har i dag ökat kraftigt: från Al-Qaida och IS (Daesh) till Boko Haram. Och, sist men inte minst, från den redan nämnda ryska Wagnergruppen. Reglerna synes bäst höra hemma i brottsbalken.

Det torde finnas rimlig anledning för vår nuvarande regering att återuppta beredningen av ärendet för att – sakligt sett i linje med Stefan Reimers slutsatser – kunna lämna riksdagen ett förslag om att i 4 kap. brottsbalken införa föreskrifter om straff för tortyrbrott.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.