Modulära reaktorer – framtidens tekniska kameleonter?

Man kom ganska snart fram till att den bästa lösningen skulle vara standardiserade reaktormoduler, som kan serietillverkas och kopplas ihop i önskat antal.

Till en början ingick det i definitionen av en SMR att den skulle producera maximalt 300 Megawatt el, men det stannade inte där, utan enheter på 400-500 finns också med i bilden, så att spannet nu ligger mellan 100 och 500 Megawatt el per modul.

Finns då några SMR i sinnevärlden? Det råder delade meningar om det. WSP (Williams Sale Partnership) reder ut begreppen:

I tidig utveckling: 56 st.
I avancerad utveckling: 20 st.
Under konstruktion: 3 st.
Testanläggningar i drift: 2 st.
I drift: 6 st.
(Siffrorna är från 2022)

Ingenting är dock så enkelt som det ser ut. En SMR är inte en SMR. Det arbetas med olika tekniklösningar: vattenkylda reaktorer, gaskylda, smältsaltreaktorer, tungvattenreaktorer, snabbreaktorer, micro-SMR.

Så någon standardisering har ännu inte åstadkommits, och därmed heller ingen serietillverkning eller förkortad byggtid. Det går alltså inte att säga att det finns några enheter som motsvarar definitionen av en SMR. De är visserligen förhållandevis små reaktorer, men modulära är de ännu inte.

En ytterligare hake i sammanhanget är att vi i Sverige inte har någon process på gång för att förenkla utfärdandet av tillstånd och licenser. Gör vi inte det, kommer tiden för detta plus projektering, finansiering etcetera, att ta mycket längre tid än själva uppförandet av SMR-anläggningar.

Sveriges nuvarande spärr vid 10 samtidiga reaktorer och 0 nya byggplatser för kärnkraft är regeringen i färd med att upphäva. Remiss på nytt lagförslag skickades ut 11 januari.

Det ät lätt att glömma, men om vi någon gång framöver satsar på SMR i stället för konventionell kärnkraft måste vi ändå bygga nya slutförvar för deras använda kärnbränsle, och kostnaderna för det kommer inte att vara lägre för att reaktorerna är mindre.

Ju fler ”billiga” SMR vi skaffar, desto fler/större slutförvar måste byggas. Här handlar det om miljardbelopp, som inte kan sopas under mattan.

Den typ av SMR som fortast skulle kunna realiseras i Sverige är den som mest liknar våra nuvarande reaktorer och drivs med uranklyvning.

WSP räknar med att om vi anpassar regelverk och tillståndsgivningar, och får en bred, långsiktig politisk samförståndslösning om energiförsörjningen som gör att finansiärer är villiga att satsa, så kan en första sådan reaktor vara på plats i vårt land om 12-15 år, och totalt sex stycken till 2050, på tillsammans 1800 MW el.

Men, säger WSP vidare, skall SMR ha någon framgång i Sverige är det oerhört viktigt att tidigt satsa på kompetensförstärkning inom både energisystem i allmänhet och kärnkraftsteknik i synnerhet.

Att det dröjer med standardisering av reaktormoduler beror till stor del på att utvecklingen av olika SMR-typer är inriktad på vissa marknader, och skilda användningsområden. Framtida SMR kan bli verkliga kameleonter inom energiutvinning.

Förutom till ren elproduktion är de tänkta att användas för exempelvis fjärrvärme, vätgasproduktion, processvärme till industrin och kanske ”off-grid” i avlägsna områden som ersättning för dieselkraftverk eller gasturbiner.

Många kommer att ha reglerbar effekt, och skulle då kunna ha en utjämnande funktion för vindkraften och kompensera för fallande vindstyrka.

Visst låter det intressant. Men tanken på en ökad mängd använt kärnbränsle är mycket oroande, eftersom byggnationen redan av vårt första slutförvar, för befintliga kärnkraftverk, släpar efter rejält.

Dåvarande regering gav äntligen sitt tillstånd i januari förra året, och Strålsäkerhetsmyndigheten är också nöjd, men nu ligger ärendet sedan rätt lång tid tillbaka hos Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt. Mark- och miljödomstolarna har ökänt långa handläggningstider.

Finland började bygga sitt slutförvar år 2004, efter den modell som Sverige tagit fram (KBS-3-metoden). Enligt beräkningarna kan man börja deponera finskt kärnbränsleavfall i grottorna om tre år.

SKB (Svensk Kärnbränslehantering AB) hoppas att vårt svenska slutförvar skall kunna börja byggas någon gång under 2020-talet, och tas i drift cirka tio år senare. Vi får väl lägga till sedvanliga förseningar ovanpå det.

Mellanlagringsstationen för kärnbränsleavfall i Oskarshamn kommer att vara helt full i december i år. Efter det kan det enligt en talesperson på Forsmarksverket bli aktuellt att börja stänga reaktorer om ingenting händer, eftersom det då inte finns någonstans att göra av kärnavfallet.

Vi har också ett reglemente som förbjuder oss att exportera ”atomsopor” till andra länder, på grund av risken för att de upparbetas och används för tillverkning av kärnvapen.

Vad det här innebär för hanteringen av avfall från nya kärnkraftsreaktorer, stora eller små, kan man spekulera över. Vi tycks ha börjat i fel ände.

Någonting haltar i planeringen, eller också har vi brist på kompetens i våra beslutande organ. Med andra ord kan vi behöva de 15 år det tar innan vi eventuellt har ny kärnkraft i drift, till att skapa någon form av nytänkande, samordning och synkronisering genom hela ledet.

Vi måste uppnå en kärnkraftsmognad om vi tänker oss att fortsätta använda denna teknik.

Viktigast av allt är ändå att inte en överoptimism om möjligheterna med framtida SMR stjäl tid och resurser från utvecklingen av sol-, vind- och vågkraft idag, energislag som har ofarliga och återvinningsbara komponenter. Serietillverkade och modulära är de också. Och vi kommer att behöva all el vi kan få ”i väntan på Godot”.

Av Berit Qvarnström
Detta är en debattartikel. Analyser och ställningstaganden är skribentens.