Anfallskrigets argument – konsten att rättfärdiga våld

Det har handlat om allehanda mer eller mindre fantasifulla påhitt för att, som Bring uttrycker det, söka ”framställa det egna agerandet som så rimligt och legitimt som möjligt”.

I historiens ljus blir det iögonfallande hur genomskinliga svepskäl gång på gång klart misslyckas med att dölja verkligheten bakom ett lands överfall på ett annat land.

Det mest aktuella fallet är förstås Putins brutala överfall på Ukraina den 24 februari 2022. Hans tjat om att ukrainare bara är en samling illasinnade nazister som hotar hans Ryssland – det ”heliga” Ryssland – ter sig alltmer tröstlöst. Hans eviga malande faller obönhörligen tillbaka på honom själv.

Kriget i Ukraina, som nu har pågått i snart ett helt år, har i sin grymhet allt tydligare visat vem som är vem – vilken part som är den aggressiva och förstörande och vilken som är den angripna och drabbade.

Men Putins manér att försöka rättfärdiga sig är som sagt ingenting nytt i sitt slag. Det har snarare varit regel än undantag bland forna krigsherrar.

Ove Brings bok låter oss följa med på en pedagogisk snabbresa bakåt i tiden. Han öppnar med att ta upp med assyriernas attack mot meder och babylonier för nästan tre tusen år sedan. Han erinrar oss också om vad som skedde under 1600-talet i trettioåriga krigets Europa.

Efter att därpå ha ägnat ett särskilt avsnitt åt Westfaliska freden 1648, ”vändpunkten”, tecknar författaren i bokens olika kapitel sin bild av den skrämmande långa raden väpnade konflikter under senare tider.

Redan kapitelrubrikerna i Brings genomgång lockar läsaren till givande studium och förnyad eftertanke. Rubrikerna lyder som följer:

Gustav III:s ryska krig
Depeschen från Ems
Sarajevo 1914
Mussolini och Etiopien
Hitler och Polen
Bomber över Helsingfors
Budapest och Suez 1956
Grisbukten 1961
Cubakrisen 1962
Tonkinbukten 1964
Sexdagarskriget 1967
Tjeckoslovakien 1968
Sovjet i Afghanistan 1979
Saddam och Kuwait
Radion i Rwanda
Nato och Kosovo
Irakkriget 2003
Georgien 2008
Putin och Ukraina

Brings sensmoral: ”Våldsverkare finner alltid argument utan hänsyn till sanningen”.

Man kan väl undra varför aggressiva statsledningar egentligen så ofta har funnit det nödvändigt eller ändamålsenligt att i hast anstränga med att hitta på och offentliggöra skruvade ”anledningar” till att börja sina krig…

Ove Brings bok är utarbetad i författarens sedvanliga stil: flytande och livfull, men ändå saklig och pregnant. Texten har med andra ord en i bästa mening populärvetenskaplig prägel.

Saktexten kompletteras i vederbörlig ordning med bilder, notapparat, litteraturlista och personregister.

I bokens avslutning uppmanar Bring regeringar, humanitära organisationer och civilsamhällets övriga aktörer att i dagens läge visa medkänsla med den ryska aggressionens offer.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.