– Varför ska dom leva på bidrag, dom kan väl gå och jobba som jag gör!

Enskede-Årsta-Vantör är Stockholms största Stadsdelsförvaltning med flest klienter. Under oktober hade vi 1000 hushåll som ansökte om ekonomiskt bistånd med 1,90 biståndstagare per hushåll varav 40% barn.

Av dessa tusen hushåll är den större delen ensamstående, sedan har vi ensamstående föräldrar med barn och en liten grupp som är par med barn. Låt oss avrunda 1.90 individer till 2 individer i snitt. Det skulle innebära att 2000 individer lever med ekonomiskt bistånd.

Eftersom 40% är barn kan vi inte anklaga dem för att lura systemet. 40% av 2000 ger oss ett resultat med 1200 individer vilket motsvarar 1,17% vuxna som är aktuella.

Låt oss ta i med att 30% av dessa individer pillar sig i naveln och utnyttjar systemet medan andra sliter i vårt samhälle. Då får vi en siffra med 360 individer som ”utnyttjar” systemet.

I vår stadsdel bor det 103 000 invånare. Om vi räknar procenten av 103 000 av 360 individer – då innebär det att 0.35% av stadsdelens invånare väljer att leva på ekonomiskt bistånd.

Att välja ekonomiskt bistånd istället för arbete är i sig en indikation på dysfunktionalitet och självskadebeteende, om du frågar mig. Med tanke på vilka gedigna kontroller vi gör och de krav vi ställer varje månad för att den sökande ska vara berättigad ekonomiskt bistånd.

Är 360 individer av 103 000 (0.35 procent) verkligen en katastrof? Ser det inte så ut världen över oavsett etnicitet, religion och politiskt system?

Just systemet får nämligen ofta sig en känga i offentligheten. Systemet är det som får människor att utnyttja det, för att det går, sägs det.

I andra länder som saknar välfärdssystem hittar dessa ”latmaskar” olika sätt att leva på andra t.ex. genom att tigga eller bli kriminella. Det betyder så klart inte att samtliga tiggare lurar folk på pengar när en pytteliten del låtsas vara utfattiga.

De flesta tiggare lever under hemska förhållanden på grund av fattigdom. Vänligen döm inte ut alla tiggare nu. Frågan är, vill vi hellre ha tiggare och kriminella på våra gator?

Denna häxjakt med en retorik som antyder att det finns andra som inte gör rätt för sig i samhället och lever på andra är fördömandet. Det utgör ett försvar när individer vill peka med hela handen gentemot biståndstagare.

Är det ett sätt att säga ”jag är inte en del av dem som inte gör rätt för sig” och för att visa på sina egna framgångar på den svagares bekostnad?

Utpekande av andra är dock inget annat än självbedrägeri, då synsättet är felaktig.

För att individer i vårt samhälle inte är lika ”lyckade” som andra, så betyder det inte att de har pillat sig i naveln medans andra mer ”lyckade” har slitit.

Det betyder inte att de föredrar att arbeta obekväma arbetstider med låga löner för att komplettera med bistånd, att de älskar sina barn mindre och inte vill skämma bort dem med dyra julklappar, att de väljer att skippa en utlandsresa varje år än att få vila upp sig under ett parasoll med en färgglad drink i hand.

De skulle helst av allt vilja slippa att vrida på varje krona och leva på ekonomiskt bistånd för att uppnå en ”skälig levnadsnivå”. Skälig levnadsnivå och det speciellt med dagens inflation?! Det är en annan diskussion även om den är värd att nämnas.

Jag arbetar inom socialtjänsten, bedömer och fattar beslut avseende ekonomiskt bistånd. Mina klienter är de som står långt ifrån att vara till arbetsmarknadens förfogande.

Det är de som är långtidssjukskrivna och flesta av dem borde få sjukersättning istället för ekonomiskt bistånd. Försäkringskassan är betydligt mer strikt efter Reinfeldt och kompanis reform av sjukersättning eller sjukpenning.

Dessa individer har blivit ”friskförkarade” eller ”omförsäkrade” av sjukförsäkringssystemet. Dessutom nekas en del med utländskt påbrå sjukersättning om skadan har skett utomlands och förnekas därmed  sjukförsäkringssystemet.

Försäkringskassans egna läkares bedömningar strider direkt mot klienters egna läkarutlåtanden, varför dessa klienter hamnar hos oss.

Försäkringskassan bedömer dem som fullt fungerande trots gedigna utredningar. Det krävs ett enormt samarbete mellan vården, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten samt den sjuke klienten för att motbevisa samt bestrida Försäkringskassans beslut.

Dessa myndigheter är ofta dysfunktionella på grund av tidsbrist och överbelastning, varför våra klienter blir direkt utsatta på alla plan när vi brister i så många led.

Jag har klienter som aktivt söker arbete – men två år innan pension är de inte särskilt attraktiva på arbetsmarknaden eftersom det sägs att åldersdiskriminering börjar redan vid 43 års åldern.

Vi kommer behöva omvärdera vår syn på äldre om vi ska höja pensionsåldern till 70 år annars belastas systemet och fler kommer hamna hos oss på socialtjänsten.

En del av mina klienter har så pass många sjukdomar och diagnoser att jag imponeras av dem för deras dagliga kamp för överlevnad. Många av oss andra hade gett upp hoppet om livet men deras glöd släcks aldrig.

Jag kan hamna i depression för mindre. Jag får gång på gång insikt om att en del av oss är otroliga överlevare som bär facklan oavsett motgångar. För mig är dessa individer de riktiga hjältarna i vårt samhälle.

Det som jag alltid har förundrats över är varför människan alltid har lättare att ge sig på den som är sjuk, dysfunktionell, fattig och utsatt i ett samhälle.

De rika, mäktiga, friska och funktionella kommer alltid undan från granskning när vi talar om skattepengar som går upp i rök.

Ett annat ämne som är värt att nämnas men som vi denna gång inte ska fördjupa oss i är hur skattemedel används och detta är något som biståndstagare inte kan beskyllas för.

Det är inte bara de fattiga som orsakar att det blir mindre skattemedel eller som är kostsamma för samhället, utan även medel- och överklassen. De som förskingrar miljarder, de som inte delar med sig när de skattefifflar.

Men det är inget nytt under solen. Det finare folket kommer alltid senare för att de kan, de får sällan huvudrollen som bovarna i tidningarna för att det kräver mod och bollar av stål för att ge sig på den starka.

Likt hyenor flockas de kring ett skadat djur. Det är enklare att sparka nedåt, förminska, misstänkliggöra dem medans de ligger ner för att de svagare inte kan försvara sig. De är nämligen helt upptagna med att överleva, sekund för sekund, timme för timme, dag in och dag ut.

”Varför ska de leva på bidrag? De kan väl gå och jobba som jag gör!”’

Varför du arbetar är för att du kan.  Att ”göra rätt för sig” som frisk är ingen konst och inget som imponerar på mig.

Var tacksam över att du har ett arbete du kan gå till och att du är frisk! Att du bär på ett friskhetskort – är det verkligen något att vifta med och peta in i ögat på den sjuke?

Och vad vore vi för ett samhälle om vi inte kunde bära våra sjuka och behövande? Finns det något samhälle i världen som är helt friskt från behövande, där samtliga individer är produktiva?

Vi har ju alternativ i och för sig, om det skulle smaka bättre? Nazisterna hade ju ihjäl de avvikande, dysfunktionella och de ”odugliga”. Vi är bara lite mera civiliserade än dem – än så länge. Även om retoriken är densamma hos en del individer i vårt samhälle.

 Av Menekse Mermer
Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.