”Det är inte konstigt att folk är rasister! Skärp dig jävla unge, sköt dig för fan som oss andra!”

Retoriken då var densamma som idag och skuldbelade invandrare för all misär i samhället. Bit för bit nådde hatet hans själ, trots att hans mor var tyska och fadern schweizare, hatade Lasermannen alla som påminde honom om hans invandrarbakgrund. Jag vet känslan, den kunde jag en gång i tiden relatera till.

Gamla Stan var vid den tiden inte sig lik, det var nazisternas näste, ingen plats för de avvikande. Det ekade marscherande med Dr Martens och rakade skallar.

Tatueringar av hakkors täckte stora delar av deras kroppar och bombarjackor i grönt vrålade ut sitt hat med en Sieg heil-hälsning med jämna mellanrum. Bit för bit, nådde hot om våld min trygghet varje gång jag råkade passera en av dem.

En vän i högstadiet som hade bytt skola kom inspringande till matsalen med söndergråtna ögon och vågade inte gå tillbaka. Hon hade blivit kallad för svartskalle och hotad av andra elever.

Vi följde med henne tillbaka till skolan, ”vi finns och hon är inte ensam” var budskapet. Bit för bit förstod jag att jag inte var välkommen överallt i Sverige.

Under gymnasiet fick jag lägre betyg i svenska för mina inlämnade uppgifter och prov än mina etniskt svenska klasskamrater. Detta upptäckte vi när en klasskamrat vid flera tillfällen i all hast hade skrivit av uppgiften direkt från min.

Hon fick en 4:a och jag 2:a, med det gamla betygssystemet. Detta upprepade sig. För att inte avslöja min klasskamrat höll jag tyst och inväntade sista terminen. Jag fick ett slutbetyg som inte räckte för de grundläggande kraven för att ansöka till högskolan.

När jag konfronterade min lärare för denna orättvisa som jag hade behövt utstå under hans undervisningar förklarade han ”det må vara så att en lärare inte ska ha fördomar och bedöma rättvist men jag tror inte att en invandrare någonsin kommer kunna bli lika bra på svenska som en svensk, även om du presterar lika bra i ett klassrum.” Bit för bit sänkte fördomarna min syn på mig själv.

Rasismen vilade aldrig och flåsade mig i nacken. Under min eftergymnasiala utbildning på Mode & Design passade en del blonda, blåögda klasskamrater på att kritisera och förminska invandrare inför hela klassen utan att ta hänsyn till oss med annan bakgrund, som om vi inte fanns där, som om vi inte existerade.

En del nickade instämmande och andra förblev ”de tre aporna”. Normen om att bejaka trevlig stämning ödslades det varken energi eller kraft på, för deras förakt hade förintat förmågan att känna empati för sina medmänniskor. Bit för bit nådde deras skam och skuldbeläggning mig och jag blev dess främsta bärare.

Trött, frusen och med uppsvullna fötter i högklackade skor hade jag sökt över 150 jobb utan någon som helst framgång.

Direkt eller indirekt hade jag nekats arbete på grund av min bakgrund av några arbetsgivare, varav en till och med sa ”oj, fick för mig att du var blond med blåa ögon när vi talades vid per telefon. Men du, tyvärr är tjänsten redan tillsatt” och en del andra som var väldigt suspekta i sina skäl när de tackade nej till en anställning.

Jag hade förstått att jag även diskriminerades på arbetsmarknaden oavsett mina kvalifikationer. Bit för bit förgjorde deras diskriminering hoppet inom mig om att få ett arbete.

All denna skuld och skam som vi invandrare fick bära på hade till slut vuxit sig till ett berg och den bar jag på mina axlar helt ovetandes. Jag tänkte att jag skulle visa för svenska samhället att det visst fanns bra, dugliga, vettiga, snälla, rättvisa, laglydiga invandrare.

Det var inte alls som de trodde, de flesta av oss var bra och jag skulle se till att de upplevde det. Som tjugoåring tog jag ett stort ansvar och skulle bevisa för alla svenskar som korsade min väg.

Jag log extra stort, höll upp dörrar, erbjöd alla hjälp och var så artig som det bara gick. Jag var helt exemplarisk och det dagligen.

Efter ännu en dag med trötta ben efter jakten på en anställning står jag på perrongen i Slussen. Beskådar en ung invandrarkille när han sparkar en Colaburk så att den flyger nära ett par som ser ut att vara etniska svenskar, de tittar så där menande men som vanligt inte säger något alls.

Den blicken och tystnaden kände jag igen. Utan att ens tänka flyger jag fram till killen, tar tag i kragen och läxar upp honom högt för att försäkra mig om att alla på perrongen hör mig. De ska veta att vi invandrare fördömer dessa beteenden, detta är ett avvikande beteende även för oss invandrare.

Högt och tydligt säger jag ”inte konstigt att folk är rasister! Skärp dig jävla unge, sköt dig för fan som alla oss andra!” Han blir helt stum och får inte fram ett ord. Han är förvånad. Jag är förvånad.

Jag släpper sakta hans krage och säger att han nu kan gå därifrån. Det är svårt att glömma ögonen. Ögon av skam. Jag hade haft sönder något inom honom, det kände jag.

Ett stort övertramp från min sida och ett övergrepp gentemot en ung, rädd kille. Mitt dåliga samvete har inte lättat trots alla dessa år.

All hat, förakt, skam och skuld, utanförskap, fördomar, diskriminering gentemot invandrare, den förminskande retoriken, de negativa erfarenheterna av rasism och hat, hade till slut lett till självhat. Jag föraktade invandrare som jag uppfattade inte lydde de svenska normerna.

Nu läxade jag upp en invandrare som inte skötte sig, som drog oss andra ned in i deras smutsiga beteenden. Det ansvar som jag har åtagit mig blev för tungt och för varje dag blev jag svagare och svagare. Så mycket skam och skuld som jag bar men som egentligen inte var min att bära.

Jag la en del av den skam och skuld som jag bar nu även på en ung killes axlar såsom Lasermannen förmodligen gjorde när han sköt ner alla invandrare. Det var hans sätt att läxa upp och straffa de avvikande och hans sätt att hantera rasismen som hade resulterat i självhat.

Det var så han försökte kontrollera de inre demonerna som gav honom ångest. Det är ingen slump att han samtidigt som marscherande skinheads, kände enormt hat när han sköt ner invandrare efter invandrare.

Det som jag utsatte den unga killen för berodde på självhat. Det var min frustration över rasismen. Min sorg över orättvisan. Självhat är förödande och Lasermannen demonstrerade den i sin vidrigaste form och så även jag i mildare form.

Rasismen är ingens ansvar, varken hans, mitt eller den unga pojkens eller någon annans än de som bär på denna folkliga pandemi som verkar växa sig större och större.

Ingen ska behöva bära på någon annans konservatism, rädslor, fördomar, förakt, hat och rasism…det får dem bära själva och jobba med.

Som barn, ungdom och ung vuxen var detta inte självklart för mig, jag hade inte utvecklat immunitet gentemot rasismen men jag gjorde en fysisk resa som också blev en själslig sådan som gav mig en vaccination mot rasismen livet ut.

Jag flyttade till London för att studera engelska och insåg snabbt att jag inte kommer överleva med studielånet från CSN. Jag söker deltidsarbete på Oxford Street och får tre jobberbjudanden inom loppet av en timme.

Detta är sant och absolut ingen överdrift. Under en intervju var det en mening som förändrade mig för all framtid. Kvinnan framför mig sa:

 ”Du har bott i Turkiet och Sverige och talar både språken flytande och talar även engelska!! Vilken rikedom med språk, historia och kultur!”

 Det var inte det enklaste att ta in från början, jag var tvungen att upprepa det jag hade hört några gånger till innan jag förstod att jag hade hört rätt.

För att aldrig någonsin hade jag under mina tio år i Sverige hört att min turkiska bakgrund var positivt, tvärtom hade jag hört förminskande kommentarer och så kan det vara än idag. Jag hade burit på så mycket sorg, skuld och skam under så lång tid. Något som ingen ska behöva bära och särskilt inte barn.

Efter en chock landade meningen i mitt djupaste jag. Jag hade törstat efter en endaste positiv mening under så många år. Det kändes som om jag kunde andas igen.

Det kändes som om jag fysiskt växte flera meter, jag som hade tryckt ner mig själv till botten och det rörde mig till tårar, det gör den nu även i denna stund.

Det finns ingen annan mening som har berört mig mer under mitt 46 år långa liv. Jag är bra och jag är rik tack vare min bakgrund och inte tvärtom.

Den omfamnar barnet i mig och skyddar från en säker plats dit hat eller förakt aldrig mera kan nå och eliminera min självkärlek som den en gång gjorde…aldrig mera.

London är platsen jag kallar mitt hem och så kommer det alltid att vara, även om jag lever och förmodligen kommer ta mina sista andetag i Stockholm. London är den enda staden jag bott i som välkomnade hela mig med hela sitt hjärta.

Det var en stad för alla oavsett bakgrund. När jag gick in på Harrods och många andra finare butiker var det ingen ovanlig syn att beslöjade kvinnor arbetade. Det hade jag aldrig sett i Sverige och så långt ifrån verkligheten att det inte ens gick att föreställa sig detta.

För att få blickar i London hade man behövt bära något med fyrverkerier och se ut som en julgran mitt i sommaren för att någon skulle uppfatta dig avvikande och förmodligen hade detta bemötts med ett leende.

Jag insåg snabbt att ett samhälle klarar av invånare som är annorlunda och att alla kan få vara olika utan problem. Vackra afrikaner, indier, araber med traditionella kläder pyntade Londons gator och ingen vände sig om med menande blickar, sådana blickar som min mamma fick för sin hijab i Sverige.

Det var då jag förstod hur inskränkt samhälle jag hade levt i. När min mor fick dessa blickar brukade jag sträcka på ryggen men inombords gjorde det ont, det gjorde fruktansvärt ont att de förminskade henne så med deras blickar. De visste inte att hon hade enorma kunskaper inom jordbruk.

När jag var barn tyckte jag att hon var mäktig som en indianhövding. Det var inte ovanligt att många vände sig till henne för att få råd om allt mellan himmel och jord. Hon var oerhört mäktig.

En kvinna som med svett och tårar ensam tagit hand om fem barn, lärt sig läsa och skriva vid 45 års ålder, flyttat till ett främmande land utan några som helst språkkunskaper, arbetat på två arbeten för att sedan springa hem och ha hand om hennes fågelungar som gapade efter mat.

Det hade fått de flesta av dessa översittande, okunniga människor att ta till flaskan och gå in i väggen för alltid. Min mor imponerar med hästlängder – men knappast de som bär fördomarna.

Jag brukar gå med mor till de finare restaurangerna i Stockholm. När vi inväntar hovmästaren för att få placering till ett bord är det med blickar som är beredda att beskriva en väg till några som har gått vilse. Jag älskar att se minerna när deras inskränkta, lilla bubbla som de lever i för en liten stund rubbas.

Det är över 20 år sen och jag har hunnit bli en stolt mamma sedan jag flyttade tillbaka från London. Sverige har inte utvecklats åt rätt riktning och är långt ifrån Londons anda.

”Mamma, idag fick jag veta att det finns partier som säger dåliga saker om invandrare, varför gör dom det mamma? Det är inte snällt eller rättvist!”

Jag blir ställd. Jag hade så gärna velat att hon hade fått leva kvar i sin skyddade, naiva värld där alla var jämlika, åtminstone ett litet tag till innan hon kastades in i politikens och samhällets vidriga verklighet.

Det gör ont inom mig att även min dotter ska behöva genomleva ett samhälle där rasismen växer sig allt större och att den har förpestat ytterligare en generation. Det är som om livet upprepar sig och nu var det dags för en dos av vaccin även för min dotter.

Jag tittar in hennes stora, vackra bruna ögon med långa ögonfransar ner till kindbenen som skulle väcka avundsjuka hos vem som helst medan jag drar min hand över hennes mörka tjocka, lockiga hår som knappast behöver extensions och förklarar…

Vet du älskling, det kommer finnas människor som kommer säga massa dumheter om invandrare och det dom säger har inget med dig att göra. Det är för att de inte vet bättre och för att de själva mår dåligt. Det är de som behöver bli snällare och bättre människor. Låt deras ord aldrig nå dig, tvivla aldrig på dig själv och din bakgrund. Glöm aldrig att det finns så otroligt mycket att avundas med dig för att du kommer tala fler språk än dem, klara av att röra dig i flera kulturer, ha flera perspektiv och alternativ till livet, det är guld värt och värdefullt. Oavsett vad de säger är du inget annat än en rikedom och de ska vara tacksamma över att du berikar Sverige med din existens. Håll huvudet alltid högt, du har absolut inget att skämmas för!

Av Menekse Mermer
Detta är en gästkrönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.