När polisen anländer är det en främling som kommer

Då visar dom gärna upp sig och låter sig gärna intervjuas så de kan komma med sina patentlösningar som består av hårdare och längre straff, hårdare och längre straff och därutöver hårdare och längre straff.

Denna patentlösning är egentligen ingen lösning på någonting utan tvärtom en eskalering av dödligt våld. Det betyder inte att de som skjuter inte ska straffas utan det betyder att våldet eskalerar eftersom skyttarna blir yngre och omognare varefter de äldre döms till långa straff.

Hur många som än låses in så finns det alltid yngre som står i kö för att fylla den vakans som uppstår. Omedelbart fylls den av en yngre och ännu mer korttänkt yngling (yngling eftersom kvinnor/flickor ännu inte nått till samma våldsnivå som pojkar/män).

De quick fix-lösningar som våra politiker utlovar finns inte. Men det går trots allt att få slut på skjutningarna – men det kräver en helt ny arbetsmetod.

Nu kanske någon anser att jag svävar i det blå men vad som behövs är kontaktytor, stora kontaktytor, mellan medborgarna och polis/socialtjänst. 99% av utanförskapsområdenas invånare är hyggliga och skötsamma invånare.

Att då stifta lagar, paragrafer och områden som inskränker 99% av medborgarnas rättigheter är ingen framgångsväg. De laglösa bryr sig fan inte om vad lagstiftarna vill. Lagar som skrivs för att påverka de laglösa har varken brottsförebyggande eller hämmande effekt.

En nära och förtroendeskapande polis skulle kunna göra underverk på rådande situation och på sikt motverka den nyrekrytering av presumtiva skyttar som idag skapas.

Under mina 46 år i polismyndigheten uppmärksammade jag ofta hur brottsförebyggande skolpolisen var.

Vi hade i Eskilstuna ett antal skolpoliser som frekvent besökte skolor med undervisning i lag och rätt. De informerade skoleleverna om det som berörde dessa, om trafikregler, om lag och rätt och om påföljder.

Det viktiga var inte vad de sa utan att de fanns där, nära eleverna, och att de lärde känna eleverna och tvärtom.

Dessa kontakter påbörjades redan i småskolan och varade ända in på högstadiet. Skolpoliserna fick ofta bli ett bollplank åt elever, problemlösare och en vuxen som gav sig tid.

Dessa kontakter varade ofta långt upp i vuxen ålder och när något inträffade fanns ingen kompakt tystnad mellan polis och elever eller före detta elever.

Att bygga detta förtroende krävde en engagerad och tillmötesgående polis men gav oerhört mycket tillbaka. Jag är övertygad om att många, ja ännu fler, av dåtidens elever minns Curt, Bengt, Roland, Lars-Olof, Nils-Göran och många fler av dåtidens skolpoliser som kanske många gånger var den ende vuxne som tog sig tid med dessa ungdomar.

Återskapa skolpolisen och områdespoliser och förtroende mellan polis och medborgarna kommer att återskapas samtidigt som det ger både föräldrar och barn en kontaktyta värd namnet.

Men framförallt tro inte på de politiker som lovar att bekämpa dessa skjutningar med samma typ av våldskapital som dessa skyttar besitter. Ett sådant försvar skulle bara få våldet att förvärras.

Apropå rubriken. När polisen idag åker på dessa skjutningar har dom oftast ingen personkännedom eller lokalkännedom. Det leder till att de har svårt att hitta en väg som inte eskalerar våldet.

Hade polisen haft en ordentlig person- och lokalkännedom hade de haft flera framgångsvägar att lita till. Hade de presumtiva våldsverkarna känt igen någon eller några av polisen hade förmodligen det grövsta våldet varit längre bort.

Hade polisen haft ett större förtroendekapital hos områdets invånare är jag övertygad om att de skulle vara öppnare än vad de är idag när de inte känner igen poliserna som bara kommer åkande när något har hänt.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.