Att ta del av nyhetsflödet som vanlig dödlig

Jag tänkte rätt men glömde att jag hamnade i en politiskt styrd verksamhet. Det är dock inte det jag vill skriva om i den här betraktelsen.

Även om jag arbetar som lärare i de samhällsorienterande skolämnena så har jag i och med karriärbytet gått från att ha en hel del information om spelet bakom de politiska kulisserna till att bli en vanlig nyhetskonsument, företrädesvis genom public service och några nyhetskanaler som inte gömmer sitt demokratiska uppdrag bakom så kallade ”pay-walls”.

Det jag främst saknar med att inte längre ha tillgång till informationsnätverket är den officiella politikens snabba förändring sedan jag klev av tåget.

Förändringarna går oerhört snabbt i ett system som är ökänt för sin inbyggda tröghet – demokrati och demokratiska beslut ska ta tid så alla hinner tänka efter och komma till tals – alla röster ska få en chans att höras innan vi tar beslut.

Det är i varje fall något som jag undervisar våra unga om. Från min nya position ser jag verkligheten som något helt annat. Visserligen var jag fortfarande med i matchen under pandemin när en del av riksdagens makt flyttades till regeringen och Sverige imiterade krigslagar när vi inte fick röra oss hur som helst i det offentliga.

Med den sardoniska humor som kommer med yrket så raljerade jag om hur befolkningen tränades i lydnad och att en överväldigande majoritet verkade tycka att allt var rätt och i sin ordning.

Den historiska likheten var förstås slående, men det fick man förstås inte tycka. De flesta protester avfärdades med att man var vaccinmotståndare och utgjorde en livsfara för samhället.

Som straff skulle den som hade kritiska åsikter isoleras för samhällets och individens bästa. Jag fördjupade mig inte vidare i diskursen. Jag var på väg bort från det politiska och satt i en stuga på landet och pluggade på om lärarfackens historia.

Putins anfallskrig mot Ukraina tog sig in i klassrummen och vi lärare fick som uppgift att lugna en oro som skulle finnas hos våra unga, att de skulle vara oroliga för att ryssen skulle komma.

Visst var eleverna nyfikna på aktuella politiska händelser men någon rädsla i medelklassens bruksortskola såg jag sällan till. Det var det vanliga snacket om EPA-traktorer och vilken smak av vitt snus som gällde just denna vecka.

Det kändes ändå märkligt att kommentera ett krig som inte har så mycket med Sverige att göra än alla andra krigshärdar i världen som gör att vi får fler elever till SVA (svenska som andraspråk). Okunnighetens slöja lättade förstås när NATO-frågan snabbt aktualiserades.

Nog tänkte jag att en så samhällsomstörtande fråga som att gå från ett traditionellt neutralt och alliansfritt land skulle kräva en mer transparent debatt och att beslut rimligen borde föregås av en folkomröstning, så som gjorts med politiska frågor av betydligt mindre samhällsomstörtande karaktär, som högertrafik eller för all del hur våra pengar ska se ut så länge som sedlarna finns kvar.

Den debatt som ägde rum innan Sveriges ansökan polariserades snabbt, så som brukligt är nuförtiden. Alla de som hade invändningar mot att ansöka om medlemskap i NATO avfärdades som Putin-kramare eller extremister. I den kategorin rymdes såväl fredsrörelsen som riksdagspartier.

Nyhetskanaler från de tongivande mediekoncernerna, likaså public service hängde på och kablade ut nyheter och artiklar om hur fränt det var att föräldrar var militärer, hur unga människor – ofta med typiskt nordiskt utseende – fick komma till tals om hur gärna de ville göra sin militärtjänstgöring och försvara Sverige.

Media var även snabba med att berätta om hur Sverige måste investera massor med nya skattepengar i att rusta upp Sveriges militära förmåga.

Få talade om hur skattepengar prioriteras från samhällsuppbyggade verksamheter som skola, fritid, kultur, sjukvård till privata företag som tillverkar allt det som behövs inom militär verksamhet. Å andra sidan var det ingen som ställde den frågan under pandemin när skattepengar flödade från skattebetalarnas fickor till de privata företag som tillverkar mediciner.

Men visst, journalistik och journalistiskt redaktörskap handlar om urval, så sägs det och i klickbetesbranschen så springer förstås alla åt samma håll. Så är den kapitalistiska världens verklighet.

Likriktningen i svensk nyhetsförmedling och journalistik är ändå märklig med hänvisning till vad som får utrymme och vad som inte får utrymme i det offentliga samtalet.

När en demokratiskt obekymrad ledare som Putin styr sin statstrogna media kallas det för censur och propaganda, men få reagerar över svenska journalisters unisona röst och vad det får för konsekvenser för demokratin.

När jag undervisar om källkritik och om långa historiska linjer på uppdrag av politiken genom Skolverket så brukar jag faktiskt ta ut svängarna och påpeka likheter och skillnader i hur makten, vilken och var den än må vara – geografiskt eller tidsmässigt – demokratiskt valda eller som icke valbar aktör, konsekvent manipulerar sin befolkning.

Sådant är uppdraget som demokratiarbetare och eleverna brukar titta storögt och lugnet brukar lägga sig i klassrummet.

Till och med de oroligaste av elevsjälar lugnar sig för en stund. Jag brukar även tipsa eleverna om detta odemokratiska tilltag med censur, att Sverige en gång stod på barrikaderna och kritiserade Kina när myndigheterna där manipulerade vilka sökresultat som visades i sökmotorer när den kinesiska befolkningen ville få information.

Idag i Sverige så censureras information från nyhetskällor som anses sprida propaganda. Inte nödvändigtvis genom hård lagstiftning utan som soft policy riktad mot fria, kommersiella internetleverantörer att strypa tillgången till viss information.

Ja ja, det handlar förstås om platsbrist i nyhetsflödet och journalistiskt urval men det politiska förmyndarskapet innebär att befolkningen som löpande undervisas i källkritik och källvärdering ändå inte kan anförtros att sålla i vår samtida informationstsunami.

För trots allt, censur är censur, oavsett när, var, och varför det införs. En spade är en spade.

Folkomröstningen uteblev och de starkaste protesterna utgjordes av Erdogan och Orban och det krävdes att USA spände musklerna, eller snarare köpte ut Turkiet. Säga vad man vill om Erdogans politik men nog är han en av världens skickligaste politiker när han utifrån sitt geopolitiska, gynnsamma läge spelar kula med världens politiska ledare.

På tal om USA så har Sverige efter en förlängd debattrunda i riksdagen sagt ja till att låta en främmande makt, USA, etablera sig militärt på 17 strategiska platser i Sverige. Det ska tydligen stabilisera vår del av planeten.

De amerikanska medborgarna som tjänstgör på svensk mark kommer likt diplomater att lyda under sitt eget lands lagar – alltså inte som alla andra människor som uppehåller sig inom Sveriges gränser – att lyda under svensk lag – oavsett vilket medborgarskap hen har. Så som det rapporteras är det alltså USA, inte NATO som släpps in.

Få verkar fundera över det makalösa politiska lappkastet eller ställa frågan om varför det här inte debatterades ljudligt innan beslutet om att ansöka om medlemskap i NATO. Mina med-medborgare verkar inte heller säkert bekymrade över det faktum att Sverige sannolikt kommer att ha kärnvapen placerade inom landets gränser – något som alldeles nyligen var helt otänkbart.

Bara i krigstid, säger statsministern och böjer ned huvudet som han så ofta gör när han ska leka allvarsamt vuxen. Problemet är att statsministern inte definierar vad han menar med krigstid.

Kanske hade jag haft större insikt i och förståelse för den icke-demokratiska brådskan och alla tveksamt demokratiskt förankrade beslut som inträffat under de senaste åren ifall jag blivit vid min politiska läst, men sannolikt är locket benhårt påskruvat förutom för de närmast insvurna, att det inte gjort någon skillnad alls. Det demokratiska rekvisitet om transparens verkar helt ha kommit på skam.

Möjligen är det också en bidragande orsak till att journalisterna har så förtvivlat svårt att utföra sitt demokratiska uppdrag. Visst finns det öar av journalister som kan uppfattas som lyckosamma med det demokratiska uppdraget, så som mullvadsreportaget om dansk kriminalitets koppling till det övre samhällsskiktet eller Kalla faktas reportage om trollfabriker, men ändå är det journalistik som sparkar in öppna dörrar.

Det här borde rimligen alla ha koll på sedan tidigare. Det är inget nytt. Det är psuedo-gräv för att göra sken av ett uppdrag väl genomfört. De vassa frågorna till de folkvalda uteblir alltför ofta och det verkar inte finnas någon ljus framtid för branschen nu när presstödet blir allt sämre och vem vill såga av den gren man sitter på.

Som det nu ser ut i mitt nyhetsflöde som vanlig dödlig, så har journalisterna reducerat sitt demokratiska uppdrag till att fungera som informationskanal om trivialiteter som kändisar och sport.

Jag ser förstås att i viss utsträckning rapporteras det även om saker som vi ska vara uppmärksamma på och rädda för som AI, felbehandlingar inom skönhetsingrepp eller hur lagförslaget om chat control kommer att drabba vår upplevda integritet.

De här frågorna är naturligtvis inte utan betydelse men det är ändå mer av informationsförmedlande karaktär än den politiska kraft och maktfaktor som man kan förvänta sig att journalistik ska vara i ett land som har grundlagsskyddat yttrandefriheten.

Då ringer min salig vänstervridna morfars ord från förr, att allt är politik – även när det till synes inte är politik, i öronen. Jo vars. Så är det nog allt.

I mitt relativt nya resten-av-livet-uppdrag som lärare kommer jag naturligtvis att undervisa om det som Skolverket anser vara centralt innehåll och fortsätta bygga upp unga människors kunskap och förmågor, men jag kommer även fortsättningsvis att utnyttja det manöverutrymme som ges för att fostra de demokratiska och kritiska samhällsmedborgare som demokratin så väl behöver.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.