Evolution är ofta att föredra framför revolution

Riksrevisionen som har ansvar för att granska vad statens pengar går till och hur de används, har nyligen gjort en granskning av SiS särskilda ungdomshem.

Den övergripande slutsatsen av riksrevisionens granskning är att verksamheten på SiS-hemmen brister på flera olika sätt. Ett av huvudproblemen uppges vara att ”regeringen i sin styrning inte har givit SiS tillräckligt goda förutsättningar att skapa en ändamålsenlig och effektiv verksamhet”.

SiS uppdrag har exempelvis varit otydligt formulerat, både när det gäller vilka målgrupper SiS ska ta emot och vilken vård och behandling som ska erbjudas.

Riksrevisionen konstaterar vidare att det är stora skillnader mellan de särskilda ungdomshemmen, och ibland även mellan olika avdelningar. Vissa ungdomshem har en väl fungerande personalgrupp och god vårdmiljö medan andra präglas av konstant personalbrist, olämpliga vårdmiljöer och dåligt utbildad personal.

Det som de flesta medier kommer lägga fokus på efter att ha gått igenom riksrevisionens granskning, är att flera hem har ”dåligt utbildad personal”.

Det man inte kommer lyfta fram i samma utsträckning är att ”regeringen i sin styrning inte har givit SiS tillräckligt goda förutsättningar att skapa en ändamålsenlig och effektiv verksamhet”.

Har själv en del erfarenheter av arbete på SiS-hem. Det första uppdraget var för en institution vid namn Hammargården. Den ”vård” som bedrevs vid denna tid var inte värd namnet, det handlade framförallt om ren inlåsning.

Under denna tid (i början på 90-talet) fanns det på Hammargården inga klara och uttalade direktiv för frågor som handlade om ungas rättigheter. Det fanns inte heller någon motsvarighet till de etiska riktlinjer som finns idag.

Unga människor kunde bland annat hållas isolerade under flera dagars tid. Det är möjligt att det fanns krav som skulle efterlevas men det var inget som tillämpades och följdes upp i det vardagliga arbetet.

Det var en av anledningarna till att jag valde att avsluta tjänsten på Hammargården direkt efter jag börjat. Verksamheten fick senare stänga igen, på grund av en rad allvarliga brister. När man jämför dåtidens brister med den verksamhet som SiS bedrivit det senaste decenniet, kan man se att det är mycket som förändrats.

Arbetade i samma lokaler som Hammargården använt många år senare (2010-talet) efter att verksamheten ändrat karaktär och riktade in sig på tjejer och kvinnor.

Samtidigt som det var flera saker som hade blivit bättre, kunde man se att det fanns ett tydligt behov av att differentiera verksamheten för att bättre kunna möta enskilda individer och mindre gruppers specifika behov.

Något som fortfarande var uppenbart var att man inte använde tiden och resurserna på ett klokt sätt. Det fanns exempelvis flera unga som var intresserade av att göra en ADHD-utredning, under tiden de var placerade i verksamheten.

Det hade varit ett klokt drag eftersom en sådan undersökning ofta förutsätter att man har gott om tid och är drogfri, vilket många endast var under tiden de var placerade. Tyvärr var dessa utredningar omöjliga att få till, unga ombads istället ta tag i dessa frågor efter att man skrivits ut. Det bidrog till en rad misslyckanden.

Flera unga gick omgående tillbaka till ett kaotiskt liv med möten som aldrig blir av eller utredningar som inte kunde genomföras på grund av att man återigen börjat använda droger.

En aspekt som hade blivit mycket bättre sedan jag arbetade i den verksamhet som kallades Hammargården var bland annat att det fanns mycket tydliga regler för när isolering var tillåtet och hur det skulle gå till.

Det fanns också kameraövervakning, vilket tjänade som ett visst skydd för de unga tjejer som var placerade. Det fanns tydliga regler och riktlinjer för hur personalen skulle agera, vilket ökade tryggheten för både personal och de som var placerade.

De senaste åren har vi hamnat i en delvis ny situation tack vare det ökade våldet bland unga som lever kriminellt, samtidigt som vi har begåvats med politiker som är måna om att verka handlingskraftiga.

Det behöver inte vara rakt igenom dåligt men det kan leda till en farlig situation, eftersom det finns risk för att man vill göra rent hus på ett sätt som innebär att man förkastar stora delar av det som byggts upp tidigare.

En sådan utveckling samspelar ofta med människors politiska längtan efter ”något nytt”. Ut med det gamla, in med det nya, gärna i nya lokaler som ägs av en kompis till någon av regeringsföreträdarna.

Det är mycket som behöver förändras och utvecklas i vården av unga. Verksamheter behöver ta hänsyn till samhälleliga förändringar som kräver nya anpassningar, verksamhet behöver differentieras för att bli bättre för att möta olika gruppers behov, men det finns en risk med att göra alldeles för stora och dramatiska förändringar, alldeles för snabbt.

Ett bra exempel på det är de upprepade omfattande organisationsförändringar som Polismyndigheten genomgick under en relativt kort tid. Förändringarna ledde till stora oklarheter i verksamheten och bidrog till att värdefulla erfarenheter och kunskaper gick förlorade.

Kanske är det möjligt att tänka sig en framtid, där oberoende vetenskapligt förankrade granskningar utförs parallellt med att den vardagliga verksamheten pågår och betraktas som en naturlig del av varje verksamhets utvecklings- och kvalitetsarbete.

Detta är en krönika. Analyser och ställningstaganden är skribentens.